I en mångordig artikel (25/6) avslöjar forskaren Lars Lundqvist sin okunskap. Han skriver ”Några andra (än trakthyggesbruk och blädningsbruk) långsiktigt fungerande skötselsystem finns inte beskrivna och prövade någonstans i världen.” Hur kan det då komma sig att Hanewinkel, ekonom och forskare i Tyskland, visat att fastigheter som långsiktigt bedrivit Naturkultur, dvs. Blädning kombinerad med plantering i luckor, i sin bokföring under 14 år redovisat en oerhörd vinst jämfört med fastigheter som bedrivit Hyggesbruk. Naturkultur gav mer än 3 gånger så stort netto per år och hektar, trots en något mindre produktion av virke (90 %). Hanewinkel visade att skälet till succén var: större andel sågtimmer (110 %), bättre betalt timmer (200 %), mindre stormfällt virke (50 %), mindre kostnad för plantering (30 %).

Hade forskaren Lundqvist bemödat sig att läsa min lärobok på nätet så hade han hittat de ovanstående uppgifterna. Där finns mer att hämta. Jag hänvisar till en svensk forskare Kallin som visade att de skogar i Sverige som uppstått genom uttag av de största träden under 1900-talets början, visserligen blivit glesa, men inte dåligt växande, som Lundqvist påstår. Som professor i skogsföryngring anser jag att orsaken till glesheten var utebliven plantering i luckorna, kombinerat med kreaturens intensiva skogsbete. Träden uppvisade snabb tillväxt.

Skall vi införa alternativ till vårt hyggesbruk ska vi naturligtvis använda all vår kunskap om plantering. Det uppstår luckor där skördemogna träd står anhopade. Om naturplantor saknas skall vi givetvis plantera i luckorna. Om luckorna är så små att de omgivande träden håller tillbaka plantornas tillväxt skall vi vara glada av flera skäl. De unga träden blir kvalitetsdanade. De får få och klena kvistar på det som skall bli sågtimmer. Det virke som skulle ha avsatts i de små trädens stammar hamnar i de omgivande stora träden. Detta borde Lundqvist ha förstått av Jakobssons doktorsavhandling, publicerad 2005 på samma institution där Lundqvist arbetar. Doktorsarbetet, under ledning av professorn i skogsproduktion Björn Elfving, visar, att brunnar runt fröträd och konkurrenszoner längs hyggeskanter inte medför någon förlust av virke. Allt som fattas i småträden återfinns i de stora träd som utövar konkurrensen.

Jakobsson konstaterar att detta dessutom innebär en ekonomisk vinst, därför att virket kan skördas snabbare i form av stora stammar. Märk väl att detta arbete gäller tall. Professor Haveraaen i Norge fann att samma sak gäller vid röjning i skiktad granskog. Där han tog bort småträd återfanns det virke som småträden skulle ha lagt på sig, i de omgivande stora träden.

Detta är spiken i kistan för kalhyggesbruket. Hyggen skall av ekonomiska skäl vara så små att alla plantor på hyggena hålls tillbaka av de stora träden runtom. Då skapar man högvärdigt sågtimmer, som är den ekonomiska hörnpelaren i skogsägarens virkesodling. Om plantering sker där naturföryngring saknas, kan man överallt avverka alla träd som inte är värda att odla vidare.

Eftersom virkesvärdet inte kompenserar för avverkning och återplantering av träd under 15 cm i diameter, bör en klok skogsägare betrakta sådana träd som ”återväxt”. Ett planterat hygge anses som en godkänd skog. Alltså spelar det ingen roll hur många kubikmeter stamvirke det står per hektar. Lagens virkesförrådsdiagram, som tvingar till tät skog, är vetenskapligt ogrundad.

Mats Hagner
professor emeritus