Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Recensioner
TRIART Emil Johnsen spelar läkarstudenten Frank som tror sig höra otäcka saker hända i lägenheten ovanför hans egen.

Tröttsam och obehaglig

Publicerad 29 juni 2012

Recensioner Frank (Emil Johnsen) är en läkarstuderande singelkille som tycks ägna all sin tid åt att tentaplugga och dricka kokkaffe ensam i sin lägenhet. Lotte (Ylva Gallon) är hans ganska irriterande granne som ringer på i tid och otid och behöver hjälp med lite av varje.

Isolerad

Filmstaden

Regi: Johan Storm och Johan Lundborg

Med: Emil Johnsen, Ylva Gallon, Peter Stormare mfl.

Betyg: 2

Micke (Peter Stormare) är hennes äldre pojkvän, en högljudd mc-kille med tunga boots som man aldrig får veta särskilt mycket mer om.

Någon av dem är tokig. Kanske. Kanske alla tre. Kanske ingen av dem. Det hela är ytterst oklart.

Spänningsmusik och snabba klippbilder på spruckna äggskal och kaffekokning för tankarna till ”Dexter”-introt. Länge misstänker man att ensamvargen Frank, vars irritation över störd studiero växer för varje sekund, snart kommer att visa sig vara en seriemördare av rang. Filmskaparna, långfilmsdebuterande duon Johan Storm och Johan Lundborg, lyckas ett tag skapa en rejält obehaglig stämning.

Men sedan fattas det något, både hos huvudkaraktären och i manuset. Frank går från att vara arg och lite läskig till att bli närmast underligt handlingsförlamad och rädd. Ett nervöst vrak. Och man vill skrika åt honom att han ska skärpa till sig.

Visst, det är befriande att huvudkaraktären i en thriller inte är en machoman. Man vad är det han är? Paranoid? Hans paniska rädsla blir till sist tröttsam.

Vi får följa händelseförloppet enbart genom den hyperventilerande Franks ögon, och Emil Johnsen gör en beundransvärd och övertygande insats när han lyckas föra fram storyn utan att använda särskilt många ord. Men det här greppet leder tyvärr ändå till att man som publik känner sig lite lämnad i sticket. Det tycks vara en svår balansgång, det där med att inte skriva folk på näsan men samtidigt inte heller lämna dem helt konfunderade.

Therese Lindström/TT Spektra

Andra läste även:

JJ: V

JJ: V

Recensioner JJ: V Sincerely Yours/Secretly Canadian Den svenska duon JJ är efter två hyllade album och… ?

The Gaslight Anthem: Get hurt

The Gaslight Anthem: Get hurt

Recensioner The Gaslight Anthem: Get hurt Island Records The Gaslight Anthem hade någonting lovande med… ?

The Magic Numbers: Alias

The Magic Numbers: Alias

Recensioner The Magic Numbers: Alias Caroline Efter några år av sårslickande är Magic Numbers tillbaka… ?

Ariana Grande: My everything

Ariana Grande: My everything

Recensioner Ariana Grande: My everything Republic Records/Universal I USA har hon varit känd länge, men… ?

Mattias Alkberg: Södra Sverige

Mattias Alkberg: Södra Sverige

Recensioner Mattias Alkberg: Södra Sverige Teg Publishing Först av allt; omslaget med en topografisk bild… ?

Inget kan skaka liv i detta

Inget kan skaka liv i detta

Recensioner Katastroffilmen Into the storm är varken trovärdig eller har intressanta rollfigurer, och inget kan… ?

Miljondollar-lekstuga för actionveteraner

Miljondollar-lekstuga för actionveteraner

Recensioner Sylvester Stallone har återigen samlat på sig hårdnackade gubbar från pangpangrullarnas värld. The… ?