Dyster dagbok berättar om Sovjets sista suck

Tarkovskijs dagböcker  - Martyrologion – kröner i år förlaget Atriums utgivning av texter om och av den ryske filmskaparen. Med det konstnärliga martyrskapet som det bärande temat, handlar det om hur Tarkovskij först stångar pannan blodig mot den sovjetiska filmbyråkratins ”idioter och skurkar”, sedan, i exilen, mot västvärldens kommersialism och materialism, det skriver Anders Sjögren som läst.

31 januari 1983 finns bara följande Dostojevskij-citat antecknat i den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskijs dagbok:
”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida.”

Anteckningen summerar väl innehållet i Martyrologion – Dagböcker 1970-1986, den drygt 900-sidiga bumling som nu kröner bokförlaget Atriums minst sagt ambitiösa utgivning av texter om och av Tarkovskij.

Som titeln anger är ett av dagböckernas bärande teman det konstnärliga martyrskapet. Det handlar om hur Tarkovskij först stångar pannan blodig mot den sovjetiska filmbyråkratins ”idioter och skurkar”, sedan, i exilen, mot västvärldens kommersialism och materialism.

Det mesta är ett elände. Att bära ”begåvningens kors” kostar på. Det kräver tröst och lindring, då är det bra att ha Dostojevskij, Tolstoj, Bunin, evangelister och kyrkofäder, Thoreau, Hesse och andra själsfränder som vägledning.

Dagböckerna är fyllda av läromästarnas utsagor, en del kommenterade och på väg att, i en eller annan form, hitta en väg in i de filmprojekt som Tarkovskij är sysselsatt med, andra tycks mest bara vara stärkande extrakt ur de böcker som för tillfället ligger på filmskaparens nattduksbord.

Den som söker sig till Tarkovskijs dagböcker för att i första hand få nycklar till hans verk, nya inblickar i hur han arbetade och hur hans filmer kom till, har kommit fel. De tidigare utgivna Den förseglade tiden och Apokalypsen som vision har här mer att ge på betydligt mindre utrymme

I dagböckerna finns få noteringar från filminspelningarna. Då har Tarkovskij annat för sig. Det är tiden mellan inspelningarna – och dessa perioder kunde sannerligen bli långa och krokiga! – som dagböckerna beskriver.

Inte minst handlar det om överlevnad, från en dag till nästa. Här finns ett myller av inköpslistor och sifferkolumner som talar om hur många rubel Tarkovskij är skyldig den och den. Och vad gäller de föreläsningar om filmkonsten, som tycks ha varit hans främsta inkomstkälla mellan filmerna, får dagboksläsaren aldrig veta vad han har att säga, bara vad arrangören betalar.

Dagböckernas pengafixering är knappast vad vi i första hand associerar Tarkovskijs anti-materialistiska filmvärldar med.

Så länge han är kvar i Sovjetunionen kan den vara förståelig – byråkratin lägger ju hela tiden krokben för honom, försvårar på olika sätt hans möjligheter att bli en sovjetisk filmregissör som alla andra, med stadiga jobb och regelbundna lönekuvert.

Men pengarna fortsätter att spela en framträdande roll även när Tarkovskij kommer till väst och ges större frihet, konstnärligt och ekonomiskt. Även nu nagelfar och bokför han summor för kontrakt, traktamenten och taxiresor, redovisar och diskuterar bank-, skatte- och valutafrågor, adderar och subtraherar tillgångar och förväntade intäkter mot kostnader för lägenheter och hus.

Martyrologion innehåller andra ledmotiv som bryter mot, eller ska vi säga, nyanserar den gängse bilden av Tarkovskij som den stränge moralisten, solitären och puritanen i en filmindustri, styrd av chefsideologer eller publiksiffror.

Ett är att samtidigt som han med näbbar och klor slåss mot sovjetiska censorer för att bevara varje filmruta intakt, har han inga problem med att godkänna kraftiga klipp i filmerna när de säljs för utländsk distribution.

Ett annat är att han ständigt har en mängd projekt på gång; en del är rena beställningsjobb, andra ändrar karaktär efter omständigheterna. Här finns inte mycket som bär spår av den kompromisslöse perfektionisten

Och om Tarkovskij, i egenskap av regissör, var den egensinnige visionären, skvallrar dagböckerna om att han som manusförfattare var beroende av samarbete med andra.

Samtidigt som Tarkovskij nogsamt noterar alla priser och utmärkelser som de internationella filmfestivalerna tilldelar honom och hans verk, spyr han dagböckerna igenom galla över andras filmer. Ingen undkommer. Bondartjuk, Antonioni, Fellini, Kurosawa, Angelopolus, Forman – alla sviker de filmkonsten, alla levererar de undermåliga filmer.

Bergman klarar sig rätt bra, ända till dess Tarkovskij kommer till Sverige för att spela in Offret med Bergmans fotograf Sven Nykvist bakom kameran. 29 september 1985 noterar han:

”Jag har helt slutat uppskatta Bergman och Nykvist i hans filmer.”

Inte heller de svenska filmarbetarna faller Tarkovskij i smaken:

”Svenskarna är tröga, lata, inte intresserade av något annat än att uppfylla de formella kraven: man ska arbeta åtta timmar – absolut inte en minut längre. () De gör ett dåligt, ett verkligt dåligt arbete”, skriver han.

Till bilden hör dock, att inte heller Tarkovskij, filmskaparen, finner nåd hos Tarkovskij, filmkritikern. Det händer att han ser om sina tidigare filmer och bedrövad suckar över vad han har åstadkommit: fusk, falskhet, inställsamhet.

Det behöver kanske inte sägas att den rysk-ortodoxe Tarkovskijs syn på familjen, och kvinnans och mannens plats i den, är av den gamla sorten. Han kallar det till exempel för en ”märkesdag”, när han ger styvdottern ett rejält kok stryk med ett hundkoppel: ”Jag stod inte ut med hennes fräckhet och liknöjdhet. Och jag känner absolut ingen ånger”.

Det är med andra ord en inte särskilt sympatisk bild som dagböckerna ger av dess författare. Vresig, snar att döma, självupptagen. Så varför alls läsa Martyrologion – särskilt som den ger så lite nytt kring det som borde vara huvudsaken, konstnärskapet och filmerna?

Kanske för att dagböckerna på ett märkligt, omvänt och indirekt sätt också växer ut till ett vittnesmål om Sovjetunionens sista suck. Tarkovskij bryr sig förstås inte nämnvärt om de politiska realiteter som omger honom; hans verklighet är det andliga och övernaturliga, inkluderande jordiska mellanhänder som helbrägdagörare och spågummor. Han är en världsfrånvänd sökare med tankerötterna i det Ryssland som föregick oktoberrevolutionen.

Men här infaller en paradox. Jag har sällan sett det stalinistiska förtryckarsystemet så avklätt som här, när det konfronteras med en konstnär som går sin egen väg, som talar ryska men inte sovjetiska, ja, inte ens anti-sovjetiska. Byråkratin står handfallen, vet inte hur den ska agera, dogmerna pyser ihop, ideologin krackelerar – och det enda som återstår är apparatens paragrafrytteri och krypskytte. För att till sist – och djupare kan nog inte en stat sjunka – ta Tarkovskijs son som gisslan.

När Tarkovskij dör i cancer i december 1986 existerar fortfarande Sovjetunionen. Men inte länge till, och den ekonomiska stagnation, det politiska förfall och den moraliska bankrutt som kulminerar i Sovjetunionens upplösning, finns hela tiden närvarande, som resonansbotten, under de 16 år som Tarkovskij för dagbok.

ANDERS SJÖGREN