Kultur
Foto: fredrik Backlund Anders Öhrström och Kajsa Linderholm.

Fartfyllt mellan allmoge och flower power

Publicerad 25 juni 2012

Kultur Vid 78 års ålder debuterar Sven Wollter som dramatiker, med sommarföreställningen Flykten till Ravundbergen i jämtländska Döda fallet.  ”Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning.” skriver VK:s recensent om en fartfylld och folklig föreställning.

TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

FÖLJ ÄMNEN

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med En midsommarnattsdröm har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, nu debuterar som dramatiker.

Pjäsen Flykten till Ravundbergen är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln. Wollter har förlagt sin handling till 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och samtidigt är forna tiders allmoge och flower power-hippisar. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhrström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.

Gregor Flakierski

Sagor i mörkret

Sagor i mörkret

Kulturkrönikor Jag har själv ivrigt förespråkat barnkulturens rätt att sakna uppgift. Men nu, när allt håller på att gå sönder, välkomnar jag också de vägvisare som talar rådigt och förtröstansfullt till mina barn. ?

Det personliga är politiskt

Det personliga är politiskt

Scen Aleksa Lundberg bjuder på en personlig berättelse om kön och transpersoner i föreställningen Flytta på er – jag ska bli fri. VK:s recensent tycker dock att det blir lite ytligt.  ?

Poetiskt från krigets slagskugga

Poetiskt från krigets slagskugga

Bok Roy Jacobsen har språket i sin makt, konstaterar Tommy Sundin som läst nya romanen Vitt hav.  ?

Längtan efter att betyda något

Längtan efter att betyda något

Konst Videoverk om att finna en väg mot kärlek och tolerans visas under Umeå Pride på Konstfrämjandet. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Tips från Kulturredaktionen
Kulturministern tog emot Pehr Stenbergs självbiografi

Kulturministern tog emot Pehr Stenbergs självbiografi

Kulturtelegram Gåvan från Umeå universitet överlämnades i veckan. ?

Hållbara modeval görs inte i klädbutiken

Hållbara modeval görs inte i klädbutiken

Kulturkrönikor Bakom modeindustrins gröntvättade ridå finns en skitig baksida som bara kan bekämpas genom att göra upp med ledorden ”mer och billigare”. ?

Mest läst på kultur