Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Kultur
Foto: fredrik Backlund Anders Öhrström och Kajsa Linderholm.

Fartfyllt mellan allmoge och flower power

Publicerad 25 juni 2012

Kultur Vid 78 års ålder debuterar Sven Wollter som dramatiker, med sommarföreställningen Flykten till Ravundbergen i jämtländska Döda fallet.  ”Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning.” skriver VK:s recensent om en fartfylld och folklig föreställning.

TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med En midsommarnattsdröm har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, nu debuterar som dramatiker.

Pjäsen Flykten till Ravundbergen är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln. Wollter har förlagt sin handling till 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och samtidigt är forna tiders allmoge och flower power-hippisar. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhrström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.

Gregor Flakierski

Mellan symfoni och poesi

Mellan symfoni och poesi

Musik Det är någonstans mellan symfoni och ljudpoesi som Two of a kinds två verk placerar sig själva, skriver VK:s recensent. ?

Hyllar morbror på ny skiva

Hyllar morbror på ny skiva

Kultur I dag anländer hedersgästen Mats Öberg till Umeå jazzfestival. Årets besök är extra speciellt, då huvudfokus ligger på morbror Berndt Egerbladh. ?

Sången i centrum med Babs på film

Sången i centrum med Babs på film

Musik En rolig inblick i svensk filmhistoria ges i en ny box med Alice babs gånger fem. ?

Hur låter musiken ni ska spela?

Hur låter musiken ni ska spela?

Musik Tre frågor till Magnus Granberg, klarinettist och kompositör, uppvuxen i Hörnefors, som ingår i Tetuzi Akiyama trio. ?

Motsägelsefullt om bristen på hederlighet

Motsägelsefullt om bristen på hederlighet

Bok Det är tydligt att det kalla krig som bedrivs i partiet kräver många offer – karriärsmässigt, själsligt och ideologiskt, skriver Lars Böhlin om boken om Håkan Juholt. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Holmlund var bra för kulturen

Holmlund var bra för kulturen

Krönikor Lars Böhlin: ”Lennart var en effektiv kuliss bakom vilken Umeås kulturliv kunnat jobba hyggligt ostört.”  ?

Hatet och priset på medmänsklighet

Hatet och priset på medmänsklighet

Krönikor Den stora lögnaren är den som vänder bort blicken och låtsas att allt är frid och fröjd, skriver Sara Meidell. ?

Mest läst på Kultur