Inger Wikström Lindgren om när eldar åter flammade på de finska stränderna i midsommartid.

I Sverige tänder man eldar på Valborg. I Finland tänder man Midsommarbrasa, eller med en finlandism som de flesta finlandssvenskar använder, eller använde på min tid, kokkobrasa – eller midsommarkokko.

Insamlandet av avsågade grenar, torra kvistar och annat brännbart släpas till en strandklippa eller stor sten; det är företrädesvis vid stränderna dessa brasor brinner.

De sista förberedelserna sköter husets herrar och barn på själva midsommaraftonsdagen. Ingen skulle komma på tanken, eller ha tid att dansa och sjunga om små grodor, eller resa midsommarstång – annat än på Åland, som ju i många avseenden har en fot här och en annan där.

I min spädaste barndom tändes inga midsommarbrasor, de var lika förbjudna som gatubelysning eller tända lampor utan rullgardiner neddragna – allt upplyst var utmärkta mål för bombflyget.

Sommaren 1945 dock, behövdes inte dessa försiktighetsåtgärder längre och jag såg med förvåning på hur husets herrar, min fader och diverse morbröder förberedde sig till midsommarfirande och på midsommaraftons morgon, medan jag tog mitt morgondopp, började bygga på en pyramid ute på en av badklipporna – själv hade jag tänkt mig en brasa som i öppna spisen ungefär.

Jag tillkallades som smakråd och följde dödstyst arbetet med den framväxande pyramiden, så hög att de sista grenarna fick slängas upp av de relativt högväxta släktingarna.

Sedan blev det äntligen kväll och vid den första snapsen till den första sillbiten sade min pappa, som alltid denna kväll:

- Nu lackar det mot jul,

Midsommarkvällen utanför glasverandan var lika ljus som alltid på dessa breddgrader, jag förstod inte vad han menade, nu förstår jag precis.

Sedan. Blev. Det. ÄNTLIGEN DAGS.

Kvinnor och barn, det vill säga jag, beordrades till andra badklippan och herrarna intog sina positioner och tände på, alla på en gång. Pyramiden flammade upp, jag trodde inte det jag såg var sant. Ögonen bländades, jag började se suddigt, stirrande in i de flammande lågorna. Då knackade en av mostrarna mig i ryggen och gjorde en gest längs fjärdens stränder – överallt lyste eldar.

Fredens eldar

Det var som ett okänt feeri.

När elden falnat stannade min yngsta morbror kvar för att hålla ett öga på askan, jag vägrade att lämna honom och klippan och somnade slutligen utmattad i hans famn.

INGER WIKSTRÖM-LINDGREN