Musiketnologen Alf Arvidsson följer i en ny bok den svenska jazzens vägar under mitten av förra seklet. En akademisk genomgång med stor vingbredd, skriver Per Runesson som läst.

Böcker

Alf Arvidsson
Jazzens väg inom svenskt musikliv
Gidlunds förlag

Musiketnologen Alf Arvidssons nya bok heter Jazzens väg inom svenskt musikliv. Underrubriken är Strategier för självständighet och erkännande 1930 – 1975 och inom detta område kommer denna bok att vara standardverket framöver. Den är resultatet av ett väldigt arbete bland pressklipp från fackpress och dagstidningar, biografier och skivinspelningar. Den är därtill väl disponerad och välskriven och ansluter gott till raden av akademiska böcker om svensk jazz.

Några ledord antyder Arvidssons vingbredd: jazzestetik och kritikerkompetens, orkestern som helhet och dess sektioner, instrumentalister som förkroppsligar musikaliska ideal, jazzkonserten som offentlig form, att fastställa jazzens relativa position, kvinnors utrymme i svensk jazz, jazzen tar plats i kulturdebatten, att förena jazz och klassisk musik. Detta var några exempel.

Arvidsson har tidigare i en bok, om Umeås jazzliv, prövat den franske antropologen Pierre Bourdieus modell rörande jazzen som ett autonomt fält med sina egna centrala värden, mekanismer för inkludering, uteslutning och hierarkiska ordningar. I denna bok betonas mer frågan hur jazzen bedöms i ett vidare sammanhang, där också andra genrer är närvarande och där andra än jazzvärldens medlemmar har inflytande och positioner. Arvidsson pekar på ett par exempel under sextiotalet. Den ena är att statsmakterna 1963 började dela med sig av stipendier även till jazzmusiker. Det andra är att jazzen fick en plats i kyrkorna, Svenska kyrkan först och senare även i frikyrkan. Var inte Putte Wickman först på plan där?

Kvinnor i jazzen är ett oprövat fält som Arvidsson bearbetat och där det varit lätt att vaska fram publika godbitar. ”Som en hel karl spelar den här flickan” var en vanlig formulering. Orkester-Journalen skrev 1954: ”Rent estetiskt ser det ganska rysligt ut med en dam, som sitter och skrevar med benen bakom en trumuppsättning iförd aftonklänning”. Vidare i samma tidning 1955: ”Jutta söt och cool tuttinutta” om pianisten Jutta Hipp i OJ1955. I kollegan Estrad blev det ”duktig flicka”. Denna Jutta var vid dessa fjanterier trettio år och en av Tysklands mest kända pianister. Hon flyttade till USA och gjorde inspelningar för prestigebolaget Blue Note Records.

Hon lämnade jazzen 1958 och etablerade sig som konstnär, i första hand porträttmålare.

En tendens under fyrtio- och femtiotalet var att kvinnliga musiker kunde förekomma i bild men inte i själva texten! Ibland gick de under rubriken ”Månadens hjärtklappning.” En reporter i OJ visar sin praktiska läggning efter en intervju med nämnda Jutta Hipp: ”tänk om någon driftig man tog med henne till en hårfrisörska, sedan till en elegantare damekipering och som krona på verket lärde henne göra make-up”.

Arvidsson sammanfattar: ”en stor dominans av män, // tydliga förväntningar om att jazzmusiker ska vara män, ytterst få kvinnliga förebilder”. Det här var ju under en tid när kvinnor förväntades lägga av i och med giftermål.

När jazzen med tiden kom att intellektualiseras som ett led i höjandet av musikens status skedde det till kvinnornas nackdel. Sång räknades helt enkelt som ”ett påhäng” på den autentiskt instrumentala jazzen, en eftergift åt den breda publiken. Det är först i mitten på sjuttiotalet, skriver Arvidsson, som expansionen av musikutbildningarna för med sig en ny generation kvinnliga musiker.

Per Runesson