Nicola Lagioias uppväxtskildring från ett 1980-tal i syditalienska Pugli låter en vilsen och ironisk generation framträda i en tid då heroinet gör sitt intåg, individualismen härskar och optimistiska fönvindar blåser. En överflödande rik och mångbottnad roman, skriver Tommy Sundin som läst.

Böcker

Nicola Lagioia
Allt kommer tillbaka
Översättning Helena Monti
Astor förlag

Uppväxtskildringen – en oavvislig genre för varje författare. Särskilt manliga skrivare tycks ha svårt att komma undan. Man söker svar på den existentiella urfrågan: vem är jag och hur gick det till när jag formades till den jag blev? Ytterligare en förflutenhetsspaning, suckar jag således trött åt den knubbiga, vackert trådbundna volymen Allt kommer tillbaka av Nicola Lagioia. Men så uppenbaras strax att här rör det sig om en bredare tids- och samhällsskildring och inte den gamla vanliga, ensidigt utvecklingspsykologiska inriktningen.

Knappt fyrtioårige Lagioia tar oss med sin tredje roman till hälen av italienska stöveln, där staden Bari ligger. Tiden är 1984-88, som i stort sett sammanfaller med berättarjagets gymnasieår, med ett kortare epilogiskt skutt till 2008.

Syditalien alltså, Puglia närmare bestämt, och man förväntar sig en genomlysning av La questione meridionale, det vill säga frågan om södra Italiens ekonomiska underutveckling i motsättning till rika Lombardiet och Piemonte i norr. Inte då. Här får vi bara en liten skymt av fattigdomen när berättaren följer med sin far till byar på landet och möter tandlösa gummor med utvecklingsstörda döttrar, anställda som brodöser på pseudofamiljära premisser för att företaget ska kunna sälja äkta apuliskt hantverk.

Visst har det varit en strid på liv och död mot bankdirektörer och grossister, men nu skymtas ljuset i tunneln frambringat av 80-talets optimistiskt nyliberala fönvindar. När sedan Italiens ekonomi sommaren 1985 genomfars av något som liknar en tornado och ordertelefonen börjat uppträda som en vettvilling blir pappan så besatt av succén att det hela slutar med nervöst sammanbrott, eller framgångsfobi, som husläkarens diagnos lyder. I samma utsträckning ägnar sig mamman åt hysterisk shopping, allt ackompanjerat av en intelligensbefriad och talanglös skrattrevolution i tv-tablåerna. ”Den skrattsalva som skulle bli allas vår grav hade anlänt”.

Ungdomens famlande i dessa syditalienska framgångsfickor är berättelsens fokus. Föräldrarna, helt uppslukade av att egoistiskt berika sig, mäktar inte med mer ombryende än det sladdriga rodret: satsa på studierna! Individualismen smittar av sig nedåt i åldrarna. Bortblåsta är 70-talets solidariska proteströrelser och utan vare sig ideal eller framtid tonar en vilsen och ironisk generation fram.

Fetlagde Giuseppe ser inga gränser för sin hedonistiska konsumism. Hans fars explosiva framgångar bygger dock på bräckliga kontakter med Baris undre värld som utkräver allt högre provision på vinsten. Men går det så går det, tänker man, och bygger sig ett kitschpalats i vulgärast tänkbara stil.

Mot Giuseppe kontrasterar moderlöse Vincenzo med arroganta adelsmanér. Han lever för sitt hat mot fadern, advokaten som egentligen också lever på skumraskaffärer, men sköter dem sobert och diskret. Att han gift om sig med en tjugosexårig skönhet göder sonens oförsonliga avsky.

Sedan skolk, brudar, fester och fylla tappat sin lockelse söker sig gänget med Vincenzo som anförare till stadsdelen Japigia, en basar för knarkhandel under öppen himmel. Heroinet har gjort sin entré och drogkulturen skildras helt osminkat och icke-moraliserande i alla sina obevekliga konsekvenser.

Lagioia låter gärna händelseförloppet vila i omsorgsfulla beskrivningar av varje uppträdande variant av nyrikedom och alla skiftande miljöer. Från dunklet i svala direktionsrum där korrupta affärer görs upp, till oset och sörjan i den mest sunkiga knarkarkvart. Pricksäkert serveras tidsmarkörer som får 80-talskänslorna att återuppstå. Alla populärkulturella referenser greppar jag inte, men den där nittonåringen från Hamburg som landade på Röda torget med sitt Cessnaplan, blev han inte till en helt bortglömd anekdot i allt tumult som murens fall senare åstadkom?

Författaren har en särskild förmåga till stillsamma inbromsningar inför varje kapitelslut, varpå han lägger in en överväxel som lyfter prosan till ibland skimrande vackert vemod, ibland ihärdigt dunkande extas. Allt fångat med fin känsla och precision av översättaren Helena Monti.

Att Valeria Parrella, Silvia Avallone, Michela Murgia och nu Nicola Lagioia denna vår publicerats på svenska gör att man talar om en italiensk boom av samhällskritiska författare. Lagioia reder sig mer än väl i det feminina sällskapet. Översatt blir hans namn ”glädjen”, vilket kanske inte är den känslostämning romanen präglas av. En smittande berättarglädje däremot och som uppväxtskildring överflödande rik och mångbottnad.

TOMMY SUNDIN