Många har de varit, rösterna och åsikterna om Täfteåfestivalens så kallade ansiktslyft. Där vissa menar att en gemytlig, nerskalad festival för hela familjen har gått förlorad, menar andra att en riktig musikfestival, äntligen värd att konkurrera med sina äldre syskon runt om i landet, har fötts.

Ja, borta är alltså den strandnära upplevelsen, med lite färre och lite mindre scener. Borta är även det fria inträdet. Nytt är att besökare måste betala, att området är inhägnat, att scenerna är större och fler, att åldersgränsen är 13 år och att ett större område med alkoholservering ligger inbakat i mitten av alltihopa.

Vilken av de två modellerna som är bäst är svårt att svara på. Den enkla utvägen vore att säga att svaret ligger någonstans däremellan, men så enkelt är det inte riktigt heller.

Vad som går att konstatera på rak arm är att grundkonceptet för festivalen har skiftat fokus så pass att upplevelsen är svårjämförbar med tidigare år. Framåtandan har drabbat Täfteåfestivalen, med den följer en del nödvändiga ommöbleringar av upplägget. Kanske har Täfteåarrangörerna valt att gå hand i hand med resten av Umeås Kulturliv. Ett kulturhuvudstadsår nalkas och överallt bubblar det av storstadsambitioner.

Årets festival är just överstökad. I överlag var det ett väldigt lyckat arrangemang. Bland guldkornen kan nämnas det nya ölområdet, vars uteservering slingrade sig ut mot den stora scenen på ett mycket behagligt sätt. De nya scenerna var också fina inslag som lyfte helheten.

Att Täfteåfestivalen är mitt i sin utveckling märks tydligt. Majoriteten av akterna var lokala, från Umeå med omnejd. Det är som alltid ett välkommet inslag. I stället för att försöka sprida vingarna lite för brett har de valt att hålla artistlistan så enkel som möjligt, med band och artister med stark lokal förankring, som till exempel Popterror, Caotico, Deportees, Patrik Backlund, Jonas Bergsten, med fler.

Hur framtiden för Täfteås ”nya” festival kommer att se ut är svårt att svara på. Årets uppsättning var både lyckad, gemytlig och fylld med en mångfald av akter, men samtidigt kändes den som en betaversion, en testfestival för att gå in den nya kostymen lite inför kommande år.

Carl Ahlström