Den lyckade dystopin sätter fingret på sin samtid -idehistorikern Henrik Lång om en nädvändig litterär genre.

Den sociala oron är utbredd, demokratin hotad och ett litet fåtal äger det mesta. Allt medan motståndet är marginaliserat och tillbakatryckt.

Ovanstående kunde ha tagits för en uppskruvad samtidsbeskrivning. Men i själva verket är det innehållet i en roman från 1908: Jack Londons Järnhälen (i original The iron heel), en fiktiv skildring med hög aktualitetsgrad och halvt profetiska inslag. Skriftens detaljrikedom och bärkraftiga idéinnehåll ger dessutom en påminnelse om att även mörka framtidsfiktioner kan ha ett värde som idéhistoriska källor.

Dystopin – härlett av grekiskans ”dis topos”; ungefär ”dålig plats” – är visserligen en yvig litterär genre, men förstådd i sin historiska kontext kan den lära oss åtskilligt.

Det valda exemplet är märkvärdigt: Jack London, annars mest förknippad med äventyrsböcker och väderbiten manlighetskult, låter en kvinnlig protagonist varna för en närliggande oligarki (ramhandlingen täcker perioden 1912-1932). Vidare har utgåvan ett förord – som påstås vara nedtecknat sjuhundra år in i framtiden – där socialistisk utopism och revolutionära paroller uttrycks i tydliga ordalag.

Härmed förenas mardrömsscenario med ideologisk drömbild, på ett för dystopin ovanligt vis. Normen är annars att teckna konturerna av ett samhälle präglat av fattigdom, tyranni, intellektuell och politisk vanmakt; ett tillstånd så skrämmande att den indirekt sprider känslan att en idealplats på jorden inte är möjligt att bygga.

Ty i den eviga striden mellan förtryckare och rebeller är den senare gruppen i regel chanslös.

Det avhumaniserade och av ofrihet, teknokrati och konformitet genomsyrade samhället står i centrum för Jack Londons och flera andra av genrens kända verk – Aldous Huxleys Du sköna nya värld, Ray Bradburys Fahrenheit 451, George Orwells 1984 och Karin Boyes Kallocain – men Järnhälen står alltså i viss särklass genom sitt visionära anslag, förankrat i det tidiga 1900-talets politiska samtal.

För trots framtidstematiken kan den lyckade dystopin sätta fingret på sin samtid. Eller, rättare sagt, ventilera farliga tendenser i densamma. De senaste årens våg av ungdomsromaner med dystopiska inslag – där paradexemplet är Suzanne Collins trilogi Hungerspelen, Fatta eld och Revolt – har i flera sammanhang setts som ett tecken på det uppväxande släktets berättigade oro inför vad som komma skall. Och i dessa tider av finanskris, miljöförstöring, väpnade konflikter och skyhög ungdomsarbetslöshet förefaller det som en rimlig tolkning.

I slutändan är det nämligen idéinnehållet som gör dystopin. För som skribenten Jan Gradvall klarsynt konstaterar efter en omläsning av Orwells nyss nämnda ”1984″ (Expressen, 3 juni) är det en roman som skickligt åskådliggör hur totalitarism baseras på att ändra det politiska språkets mening. Och läst på det sättet blir den fullödiga dystopin en skarp varning, angelägen för oss alla.

Henrik Lång,
Idéhistoriker