Bara skelettet av Lars Molins tv-serie återstår när Västerbottensteatern gör teater av Tre kärlekar. Men det kläs med en sympatisk och godmodig ny dräkt och det finns ett hjärta i föreställningen som inte låter sig skrämmas eller skämmas av vare sig teater- eller åsiktsklichéer, skriver VK:s Anders Sjögren.

Teater

Tre kärlekar
efter Lars Molins tv-serie
Pjäsbearbetning: Kjell Sundstedt och Niklas Hjulström
Regi: Åsa Ekberg Kentros
Dramaturg: Mikael Olsson
Scenografi och kostym: Helena Weegar
Koreografi: Ela Bauman
Kompositör: Cay Nyqvist
I rollerna: Mikael Lindgren, Johan Forslund, Maria Alm Norell, Margareta Niss, Saga Eserstam, Tomas Engström, Magnus Eriksson, Greger Ottosson, Annika Isaksson Svedberg, Mattias Kågström , Göran Hansson, Anneli Lindgren m.fl.
Västerbottensteatern

Det finns alltid några extra spänningsmoment inblandade när sommarens utomhusteatrar drar igång. Hur ska vädret sköta sig? Hur förhåller sig scen och natur till varandra? Och vilken plats har publiken tilldelats i det förhållandet?

Den publik som var med om Västerbottensteaterns premiärföreställning av Tre kärlekar i Nordanåparken i Skellefteå i lördags kunde snabbt andas ut. Vädret visade inga premiärnerver, scen och natur minglade fint och avspänt tillsammans utan att någon part försökte göra sig större eller mindre på den andres bekostnad, och publiken – den satt nära, nära inpå, delaktig i både scen och natur.

Och om solen gassade på för fullt under första akten, och därmed gav valuta för den skärmmössa som ingick i biljettpriset, hade den vett att hålla igen i den andra, när pjäsens teman och intrig krävde nyanser och kontraster. I slutet av pjäsen häpnade jag rent av; solen gick in bakom ett tyngre moln, färgerna ändrade karaktär, fördjupades, och det natur-sceneri jag hade framför ögonen förde tankarna till blu-ray irl.

Vilket, som begrepp, är en bit från det svenska 1940-tal, under krigets slutskede, som är Tre Kärlekars spelplats, men som å andra sidan påminner om att detta är en pjäs som bygger på 16 timmar tv-film. Här har de kokats ner till två, vilket betyder att inte så mycket mer än skelettet av Lars Molins tv-serie återstår.

Detta får förstås sina konsekvenser. Rollfigurer och sidointriger har rensats ut, och om Molin inte väjde för stereotyper och tidsklichéer i sin långa berättelse, är det ju lätt hänt att bara stereotyper och klichéer blir kvar i Västerbottensteaterns korta.

Kanske har det blivit så. Men föreställningen lever ändå. Den är lite knackig, fyrkantig och deklamatorisk i tonen under upptakten, när rollfigurerna introduceras och storyn etableras. Men det tar sig när skådespelarna blir varma i kläderna och när regissör, scenograf och koreograf vågar släppa på texttyglarna och låta det visuella få ett större utrymme.

Pjäsen består av en mängd tablåer, vilket kan vara förödande om övergångarna mellan dem inte klaffar. Då riskerar det att bli stumt, ”klippen” synliggörs. Men föreställningen har löst här problemet på snyggt, filmiskt sätt; scenerna går in i varandra, de dröjer kvar, de tonas ned och ut. På så sätt skapas inte bara mjuka övergångar; hela scenutrymmet, inklusive delar av naturen, tas i anspråk för att skapa en flerdimensionell ”split screen”.

De ibland mer eller mindre fristående scener – ett sångnummer på dansbanan, barnvagnar i skojig koreografi, till exempel – som läggs in mellan tablåerna, gör också sitt för att klä på det molinska manusskelettet.

Vad har då Molins 80-talsberättelse om svenskt 40-tal att säga oss på 2010-talet? Tja, lite av varje. Att naturen är något som vi bör bevara även för våra barn och barnbarn, att olika generationer ser olika på samtiden och framtiden, att det finns mer än en sida av varje sak, att pengar inte alltid är det viktigaste, att klassamhället är sig likt och att klassfördomar (inte hat här inte, som i pågående kulturdebatt!) förpestar livet i allmänhet och kärleken i synnerhet.

Inte så värst mycket nytt med andra ord, inget som i onödan komplicerar vår syn på tillvaron, inget som kommer att sätta Nordanåparken i brand i sommar. Men det är sympatiskt och godmodigt, och det finns ett hjärta i den här föreställningen som inte låter sig skrämmas eller skämmas av vare sig teater- eller åsiktsklichéer.

Det hårdast dunkandet hjärtat tillhör förstås familjen Nilssons bondepatriark Egon, som domderar hustru och barn men samtidigt, likt en burlesk Ibsen-figur, tar till kamp mot såväl politisk och ekonomisk övermakt som rådande folkopinion för att värna om den fors och den mark han har till låns, att förvalta för kommande släkten.

Att denne sturske bonde är som klippt och skuren för skådespelaren Mikael Lindgren behöver kanske inte sägas. Med saliv och sarkasmer fräsande ur käften och ett kroppsspråk, som täcker in hela skalan från storhet till förfall, portätterar Lindgren, inte utan precision och ömsinthet, en utdöende människosort i ett utdöende bondesamhälle.

Övriga skådespelare, inte minst Gösta Nilsson och Maria Elm Norell som det unga kärleksparet, gör sitt för att Tre kärlekar ska få den publik som namnet Lars Molin måhända är tänkt att garantera. Den kommer knappast att bli besviken.

Inte heller särskilt överraskad eller utmanad, för den delen.

Anders Sjögren