Vid din sida

 Novell av Hannele Bång Malinen

Sakta drar jag den vackra klänningen med böljande volanger över huvudet. Tyget faller ner över min slanka och välformade kropp. Det ljust rosa tyget och de vita volangerna får mig att glänsa. Jag tar på mig mina skära skor med låga klackar och tittar i den lilla spegel som min far satt upp på väggen. På bordet nedanför ligger en träbrun borste som jag drar genom mitt hår. De blonda lockarna faller mjukt ner på mina axlar. En bukett med vita och lila midsommarblomster står i en enkel vas bredvid min himmelsäng. Jag sätter mig i sängen och tar fram min synligt använda dagbok som ligger under kudden. På framsidan står mitt namn textat med stora, kringlande bokstäver: Stina. Försiktigt öppnar jag boken och läser några rader som jag skrivit på första sidan, men jag avbryts av en knackning på min och min brors trädörr.

 - Stina. Vi är bjudna på middag i granngården. Klä dig i någon vacker klänning, så hjälper jag dig att sätta upp håret, säger min mor Agneta.

Jag kliver upp ur sängen och går fram till dörren, som jag öppnar för att visa upp mig. Mamma blir förtjusande glad när hon får syn på mig.

- Så vacker min lilla flicka är! utbrister hon.

 Att små barn snabbt växer upp till tonåringar, suckar Agneta för sig själv. Min lilla dotter bara växer och växer. Nu har hon just fyllt sexton år och vill så mycket med sitt liv. Jag hoppas innerligt att hon får göra allt hon vill för sin stränga far, Frank. Stina är min enda dotter, som betyder väldigt mycket för mig. Faktiskt så tror jag att hon är den perfekta för att ta hand om vår fina gård efter Frank, men det blir nog min son Henry som får den äran. Tyvärr tror jag inte att han har samma intresse som sin syster för att göra något sådant. Stina älskar livet här; plocka svamp och bär i skogen, sköta om djuren på gården, hjälpa till med höet på sommaren och plocka sju sorters blommor på midsommarafton. Av svampen brukar vi laga god mat och av bären gör vi saft och sylt. Dessutom älskar hon att gå i fjällen. Marsfjällen tornar upp sig bakom vårt hus, lockar byns befolkning för en närmare titt. Det var fjället och friheten som drog mig hit.

 - Mor? Jag tittar undrande på min mamma. -Vad tänker du på?

 - Åh, inget särskilt kära du. Låt mig sätta upp ditt hår.

Agneta borstar Stinas tjocka hår som hon gjort tiotusentals gånger förut. För att göra dottern lite speciell sätter hon upp håret i en svinrygg.

Jag, mor, far och Henry samlar oss och vandrar över till våra grannar, som bor ungefär tvåhundra meter bort. De äger också en gård, men inte lika stor. Husbonden och frun fick såsom mor och far, en son och en dotter. Jag har inte umgåtts så mycket med deras dotter, utan varit mer intresserad av sonen, Jon. I mina ögon är han den vackraste varelsen jag sett. Hans mörka, tjocka hår och bruna ögon som ger ett intryck av lojalitet och förtroende. Dessa stora, starka händer och muskulösa kropp får mitt hjärta att banka. Vartenda ord han uttalar får mig att rodna. Han är den finaste och snällaste jag vet.

Mina tankar avbryts av en hård klapp i ryggen. Far tittar med svarta ögon in i mina gröna. Han snäser, vilket får mig att förstå att vi är framme. Mitt hjärta börjar banka fortare än någonsin när vi går in på gården. Där kan jag se Jon som ömt stryker en av hästarna på huvudet.

Stina är den mest speciella person jag mött. Hennes utseende är inte det vackraste, men hon gör mig varm på något konstigt vis. Fast jag måste ångra mig, hon är vacker. Stina har en underbar och tidlös rosa klänning på sig som täcker hennes smala kropp. Håret har hon satt upp i en modern frisyr. Hennes föräldrar och bror går in i huset, medan hon stannar ute. Försiktigt drar hon sig åt mitt håll.

 Jon ser riktigt osäker ut, så jag ger honom lite tid. Jag klappar den bruna hästen på halsen och drar handen med ett långsamt drag upp till manken, för att fortsätta ner mot svansen. Med lite kraft drar jag fingrarna genom den toviga svansen.

- Roligt att ni ville komma, säger Jon osäkert.

Jag ler och svarar:

- Verkligen! Er häst är så fin.

 - Hon heter Colleen. Hon är en Nordsvensk brukshäst.

 - Det förstod jag. Hennes kraftiga form och de typiska färgerna.

Stina vet verkligen vad hon talar om, tänker Jon förtjust. Han klappar hästen på halsen och nickar åt den vackra flickan framför honom.

 - Ska vi gå in till de andra?

 - Det låter bra, svarar jag leende.

Vid matbordet är jag placerad mellan min far och bror. Jon sitter snett emot mig, helt oviss om mina tankar. Under hela måltiden tänker jag bara på honom: hur det skulle vara att kyssa hans mjuka läppar, känna hans hårda grepp kring min lilla kropp och hur det skulle vara att sova bredvid honom, natt efter natt.

 - Stina! Min far Frank tittar irriterat på mig, som vanligt.

 - Ja, far?

 - Följ med Jon och Gun ut, suckar han. – Sitt inte här som ett fÃ¥n…

Jag reser mig upp från stolen, tackar för den goda maten och går tyst ut vid Jons sida. Gun gör ett tecken att hon år till sitt rum, antagligen vill hon inte tillbringa tid med oss som är yngre än henne. Det är lite skönt att komma ifrån henne, då får jag tillbringa mer ensamtid med min förälskelse. Hon har nyss fyllt arton år, medan jag och Jon endast är sexton.

Utomhus är solen på väg att gå till sängs. Den glänser som guld över fjället.

 - Vad tänker du på? Jon ler på sättet som bara han kan.

 - Bara vad vacker solen är över Stöken.

Jon tar min hand, vilket gör att det enda jag kan göra är att stå som förstenad. Han är inte lika nervös som tidigare. Tillsammans står vi där, på familjen Jonssons gård, hand i hand i solnedgången. Det enda som skulle förstöra detta är att jag svimmar av passionen som flödar genom min kropp.

 Stinas hand är så varm och mjuk. Jag har velat göra detta sedan första gången jag såg henne. Hon gick in som en ängel i klassrummet den gången och satte sig på bänken framför min. Det enda jag kunde se under denna lektion var hennes vackra hår och endast höra mitt hjärtas snabba slag. Nu håller jag hennes hand, samtidigt som jag snart spricker av glädje.

Solens strålar väcker mig. Direkt känner jag att denna dag är bra, som kommer att bära med sig lycka och glädje. Jag förstår att det är tänkt att jag ska ut i skogen idag. Täcket som ligger över min nakna kropp gör mig för varm, så jag kliver upp. I min stora trägarderob finner jag en rödrutig klänning och ett par tjockare strumpbyxor. Jag klär mig med dessa och går fram till fönstret, där jag blickar ut över en underbar omgivning. Marsfjällen beskyddar oss alla med sitt mod och skogen hjälper de som osäkra är. Mor berättade för mig att man kan kalla de olika topparna för Såttan, Ropen och Stöken. Mitt i Ropen finns det en liten topp som vi kallar för Apelsinklyftan. Jag hade tänkt vandra en bit upp mot den idag, för att plocka lite svamp. Folk tycker att svamp är mat för kossorna, men de har inte känt vilken underbart god smak den ger maten.

Mitt i mitt tänkande skäller hunden som ligger nedanför min säng.

- Vad vill du? frågar jag hunden mjukt, trots att jag vet att hon inte kommer svara.

Den lilla blandrashunden lägger sig på rygg i hopp om att jag ska klia henne. Hennes bruna päls är mjuk som sammet när jag stryker henne på magen.

Jag reser mig upp och går ut ur mitt rum. Nere i köket kan jag höra köttgrytan som puttrar på vedspisen medan mamma gör frukost. Doften från mannagrynsgröten och mammas nybakade bullar känns ända från övervåningen och gör även det som mätt är hungrig. På köksbordet står en korg med knäckebröd och ett fat med ost. Jag kramar om mors mulliga kropp innan jag skyndar mig att ta en av de ännu varma bullarna. Hon lägger upp några ägg på ett fat.

 - God morg…! Men Stina, ta inga fler bullar nu, säger hon när jag tar en till.

Denna ungmö är nog den listigaste som finns när det gäller att sno åt sig mat. Agneta räcker ett grovt bröd till Stina så att hon äter något annat.

 - Vad har du tänkt att hitta på idag då?

- Jag har tänkt att gå upp mot Apelsinklyftan för att plocka svamp. Ing följer med mig. Jag vänder ner min blick mot hunden som sitter vid mina fötter och tittar med valpögon på mig.

- Hur så?

 - Nej jag bara undrar. Vi skulle behöva lite mer svamp till maten… Agneta blinkar med ögonen mot sin dotter.

- Vilken tur att jag ska plocka då! Jag ler och smyger ner en liten brödbit till Ing, som hungrigt fångar den med munnen.

Stina och Ing förstår varandra som ingen annan människa och hund gör, tänker Agneta. De kan växla en blick med varandra och hunden förstår vad hon ska göra. Idag ska de ut tillsammans och plocka svamp. Det skulle inte förvåna mig om flickan lärt hunden att hitta kantarellerna.

Vattnet porlar i bäcken. Jag sätter mig på knä och kupar mina händer i bäckvattnet. Sakta dricker jag upp det, jag känner hur några droppar rinner nerför halsen och skapar en liten fläck på min krage. En bit bort skäller Ing, antagligen på en lämmel eller en råtta. Jag har redan plockat mer än halva min korg full med trattkantareller, gula kantareller, taggsvamp och apelsinsopp. För att göra det roligare när jag kommer hem sätter jag mig på en sten och häller ut svampen på marken. I fickan har jag en kniv som jag använder för att rensa bort smuts från dem. En och en annan spindel klättrar uppför handryggen, som jag vant viftar bort. Eftersom jag rensat så många gånger är jag snabbt klar. Jag reser mig upp och ser guld ett stenkast bort: gula kantareller som glänser under ett fallet träd. Fort rusar jag dit och plockar för kung och fosterland. Trots att jag vet att jag är alldelens ensam i skogen plockar jag som om någon snart skulle komma för att ta allt. Jag sträcker in armen långt under trädet för att få tag på en stor och fin svamp. Den lockar på mig, så jag drar upp kantarellen ur marken. Utan att veta om det råkar jag stöta till en sten som trädet stöder sig på, vilket gör att den faller ner i en grop. Trädet trycks ner mot marken och jag hinner inte dra ut min arm. Jag skriker, vet inte om det är av smärta eller rädsla, eller både och.

 Jag har sett hur hon plockar sin svamp, beundrat hennes smidiga fingrar. Vi båda har varit ute i skogen, utan att veta om varandra. Faktiskt har jag sett henne flera gånger, men hon har inte lagt märke till mig. Nu sitter hon fast under trädet. Snabbt rusar Jon fram till den skrikande flickan.

- Stina! Vrålet från Jon får mig att gråta av glädje.

- Hjälp! väser jag till svar.

Jon lägger handen på flickans panna men inser snabbt att det är bäst att han försöker lyfta stammen innan blodet slutar pulsera ut i handen.

- PÃ¥ tre drar du bort armen! Jon griper tag om trädstammen och fÃ¥ngar Stinas rädda ögon. – Ett, tvÃ¥, tre!

När stammen lyfts upp drar jag åt mig handen. Den är blå och lila, lite röd av skrapsåren. Jag drar upp benen till kroppen och håller armen mot bröstet. Tårarna forsar nerför mina kinder. Vad skulle ha hänt om inte Jon var här? Trädet dunsar ner i marken och Jon kommer springande fram till mig. Han lägger sina armar runt min skakande kropp. Nu håller han äntligen om mig, men jag ville aldrig att det skulle bli på detta viset.

Jag tackar Gud för att jag har de muskler i kroppen som jag har. Om jag inte hade det, vad skulle ha hänt då? Det är flera kilometer hem och Stina skulle ha svimmat innan hjälpen var framme. Ing kommer springande mot sin matte och slickar bort tårarna i Stinas ansikte när hon anlänt.

- Kan du röra armen? Gör det ont?

Stina lyfter upp armen, rör lite på handen men lägger snart ner den i sitt knä igen.

 - Ja och ja. Tack för att du finns, snyftar hon och lutar huvudet mot Jons axel. De sitter där tillsammans bland svampar och mossa när det blir mörkare och mörkare för hennes ögon.

- Tack för att du kom till hennes undsättning! Agneta kysser Jon på båda kinderna. Han blir våt av hennes tårar. Stina ligger på sängen i hennes rum, där solens strålar lyser som klarast.

Jag vet inte om jag lever eller är död, men en sak vet jag: Jon är med mig. Hans närvaro känns klart och tydligt. Det är som att luften vibrerar och mitt hjärta blir varmare. Jon är min hjälte, med honom är jag hel. Han värmer mig när jag fryser, tröstar när jag gråter, får mig att skratta när jag behöver det som mest och lyfter ett helt träd när jag klämmer mig. Jag öppnar mina ögon, i hopp om att Jon är den första som jag ser.

- Min älskade Stina! Mamma kysser mig på pannan.

Jag ser min far som sitter och stirrar. Han är alltid så, känslokall. Ibland tror jag att han inte älskar mig. Min blick vandrar vidare och fastnar på Jon. Han ler mot mig med sitt underbara leende.

- Jag älskar dig, viskar jag.

Jon ler mot mig, jag kan se hur han mimar till svar.

 

Jag går in i byns lilla butik. I kassan står Jon, han räcker en godiskola till en liten flicka. Hon tar förtjust emot den och rusar ut ut byggnaden. Jons blick flyttas till mina ögon och sedan till armen som är inlindad i ett bandage.

- Hej! Hur är det med armen?

 - Det har gÃ¥tt en vecka och armen känns som ny, men mor envisas med att jag fortfarande ska bära en tygbit runt den. Jag ler mot Jon. – Hur mÃ¥r du?

Jon kommer runt disken och ställer sig framför Stina. Han lyfter upp hennes haka så att de kan se varandra i ögonen. Hennes ögon glittrar som en vårbäck, de får honom att känna sig varm inombords. Han sänker läpparna så att de nuddar hennes. Den passionerade kyssen tänder ett ljus inom de båda ungdomarnas kroppar, väcker en längtan.

 Jag har alltid trott att detta var omöjligt, men så är det tydligen inte. Mina och Jons läppar känns så naturligt. Det känns som att det är tänkt att vi ska vara tillsammans. Jag besvarar kyssen samtidigt som jag lägger min högra hand på Jons nacke.

 - Jag älskar dig, det har jag alltid gjort, sedan den första dagen jag såg dig, mumlar Jon när han lyfter sin hans till Stinas hår.

- Du är allt jag vill ha, svarar jag med kärlek i rösten. – Älska med mi… De avbryts av att dörren öppnas och Frank kommer in. Jon skuter försiktigt flickan ifrÃ¥n sig och gÃ¥r generat tillbaka till kassan. Stina försöker att inte se pÃ¥ sin far som tittar strängt pÃ¥ henne.

- Du mÃ¥ste följa med hem nu. Franks röst är hÃ¥rd. – Vi mÃ¥ste tala…

Klockan är ett på natten, det är becksvart ute och septembervinden hösten 1906 är kylig. Jag är klädd i strumpbyxor och en röd klänning. På armarna har jag en brun kofta, den som min gammelmormor stickat. Jag växlar en blick med Ing, som tittar nyfiket på mig.

- Nu måste du vara tyst, lova det! viskar jag skarpt i hopp om att hennes bror ska sova djupt.

Jag öppnar dörren till mitt och Henrys rum, sticker ut huvudet för att förvissa mig om att ingen rör sig i huset. Tyst går jag nerför trappan som leder till köket. Till vänster är ytterdörren, som jag öppnar och smiter ut. Ing följer efter mig, när jag gett henne kommandot. Dörren klickar igen och jag rusar över gården med sikte på Jons hus. Jag kan säkert sova där, jag är tillbaka innan kossorna ska mjölkas. Varför gör de så här mot mig egentligen? Jag har precis funnit min kärlek, som älskar mig tillbaka. Då kommer far och förstör allt. Mor vågar inte säga något, som alltid. Hon är bara tyst, rädd för att säga ett knyst. Nu ska jag giftas bort, sexton år gammal.

Jag ser huset som Jon bor i, blir glad av att se fönstret på hans rum. Tyvärr kan jag inte knacka på dörren, eftersom herrskapet kommer att berätta för mina föräldrar. På marken hittar jag en kotte som jag kastar upp mot Jons fönster, men jag missar. Jag tar upp en ny och kastar igen. Det hörs ett lågt ljud när jag träffar rutan. Ing tittar upp mot fönstret precis som jag. Min kropp börjar darra, eftersom jag fryser så. Efter något som känns som ett år ser jag ett svagt ljus lysa i hans rum. Det knarrar när fönstret öppnas.

- Jon! Jag halvropar hans namn.

 - Stina! Vad gör du här mitt i natten?

Jag kan skymta den vackra pojkens bara överkropp där han står i fönstret.

 - När du släppt in mig förklarar jag.

Det är varmt i Jons rum. Jag sitter bredvid honom i hans säng och förklarar allt in i minsta detalj. Han nickar, skakar på huvudet och sitter tyst.

 - Jag har en idé, men det kan sluta med att du aldrig mer får träffa dina föräldrar. Jon tittar in i mina ögon.

- Vad ska jag göra? Min röst skakar, både av irritation och förväntan.

- Du menar vad vi ska göra. Jag skymtar Stinas haka som faller ner. – Du och jag rymmer. Vi rider över fjället till Fatmomakke och sedan över till Norge.

Det låter ändå som en bra idé. Jag kanske inte är så trög som min mor påstår att jag är. Jag har aldrig berättat detta för Stina, vad som brukar hända här hemma. Varför jag ibland har oförklarliga blåmärken.

 - Vad händer med dig då? Du kommer aldrig mer att träffa dina föräldrar! Jag sätter sig mitt emot Jon.

- Jag bryr mig inte om mina föräldrar, Stina. Jag bryr mig om dig. Jag älskar dig!

 - Jon, jag vill fly. Jag dör hellre än gifter bort mig med en främmande man, eftersom du är den jag vill ha!

 - Vi rymmer imorgon natt, om det gÃ¥r bra för dig… börjar Jon. – Ta med lite mat, det gör jag ocksÃ¥. Jag kan ta mjölk och ägg. Vi tar tvÃ¥ av vÃ¥ra hästar. Far kommer inte att märka det förrän vi är pÃ¥ Stekenjokk, eftersom han knappt bryr sig om dem.

Hur kommer mor reagera när hon märker att jag är borta? Vad kommer far att göra? Han kommer nog inte att bry sig så mycket. När vi kommer till Norge kan jag och Jon gifta oss, vi kan bygga en trygg tillvaro där. Vi kan skaffa barn och även grisar, hästar, höns och kossor.

 - Vad tror du om det? frågar Jon och tittar mig i ögonen.

- Älska med mig. Jag lutar mig fram och kysser Jon som lägger sin ena hand på hennes högra höft och den andra handen smeker hennes hår. Utanför står månen högt på den kolsvarta natthimlen.

Dagen går fortare än jag trodde. Mor och far vet inte om vad jag gjort i natt, att jag syndat. De är starkt troende och anser att varje kvinna ska vara oskuld när hon gifter sig. I natt bröt jag det löftet. Jag känner mig fullbordad och trygg nu när jag är med Jon. Klockan i vardagsrummet låter när visaren slår över till fyra på eftermiddagen. Hela min familj är ute, eller min dåvarande som jag gärna kallar det nu. För att det inte ska verka misstänksamt senare gör jag en burk med smörgåsar. Jag lägger ner dem i en väska som jag packat. I den har jag också kläder och saker till Ing. Jag tar också en påse av bullarna som mamma bakat. I min svampkorg tar jag en kniv och annat som inte fick plats i väskan. För att vara säker tar jag också med två glas, i fall att Jon glömt. Jag gömmer mina saker under sängen och väntar på att klockan ska slå midnatt.

Sex och en halv timme senare smyger jag och Ing ut ur huset. Vi småspringer till granngården, där Jon väntar. Han har redan gjort i ordning två hästar, och på dem har han packat filtar, matsäck och annat behövligt. Han hjälper mig med min väska och lyfter sedan upp mig på den svarta hästen som jag ska rida. Eftersom det är mörkt tar jag Ing på hästen, för att ingenting ska hända. Jag, Jon, Ing och de två hästarna rider iväg över Marsfjällen.