I dag är det Ernesto ”Che” Guevaras 84:e födelsedag. 1967, 39 år gammal, avrättades han i Bolivia och runt om i världen skänker i dag socialister sitt röda ”helgon” en tanke, ja kanske till och med en tår samt en bön. Människans behov av auktoriteter är djupt tragisk och har genom historien gång på gång skapat monster utav hjältar. Che är inget undantag.

Den första januari 1959 störtades Batistaregimen på Kuba i en folklig revolution. Fidel Castros och Che Guevaras gerilla var inte ensamma utan i koalition med en bred oppositionsrörelse som krävde yttrande- och organisationsfrihet samt fria val.

Bland de större rörelserna märktes den kubanska anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen. Snart uppvisade dock Fidel och Che gamla beprövade marxist-leninistiska takter. I samarbete med Sovjetunionen fängslades, avrättades, torterades och utvisades tusentals syndikalister och andra Batistamotståndare.

Major Guevara var chef för de militära juristernas kontor, en institution som kontrollerade de ”revolutionära domstolarna”. Dessa domstolar hade utformats för att komma åt Batistas män men snart började de användas mot alla sorters motståndare till Castro.

Guevara var även kommendant över fästningen La Cabaña, där politiska motståndare fängslades. Nicolas Quintana, arkitekt och Guevaras vapenbroder, protesterade mot arkebuseringen av en medlem i organisationen Katolsk ungdom som hade delat ut antikommunistiska flygblad. Guevara svarade att ”revolutioner är fula, och en del av denna process är orättvisan i den framtida rättvisans tjänst”.

Kuba är i dag en diktatur och eftersom Che föll i kampen återfinns det jesusliknande porträttet av Che på tröjor, flaggor, pins och posters hos torghandlare världen över.

Givetvis är porträttet av Che med sin skarpa blick en ikon som står för något helt annat än politiskt förtryck. Liksom att många unga människor kallar sig kommunister för att markera sin antikapitalism så är det inte så mycket att uppröras över.

Demokrati är inget mål utan ett medel för den mänskliga historiens ständiga frigörelseprocess. Det mest effektiva vi känner till.

Snabba samhällsomvandlingar, revolutioner, brukar syfta till att störta förtryckarna för något mer demokratiskt men många gånger har nya herrar snart suttit på de gamlas troner. Ikonisering och idoldyrkan är ett par av grenarna på de böjda nackarnas samhällskultur, den slavmoral som vi måste bryta med för att frigöra oss.

För en fri människa behöver ingen ledare, vare sig i det lilla livet eller i revolutionen. Tvärtom står makthierarkier i direkt opposition till demokrati och individuell frihet.

Che är död och därför lika ofarlig eller farlig som vilken Idol- eller Big Brotherstjärna som helst. Även om jag aldrig själv haft hans bildsköna anlete på någon av mina persedlar så kommer jag knappast uppröras ifall någon av ungarna kommer hem med en Che-tröja. Men i de döda ”hjältarnas” fotspår kan nya och i högsta grad levande monster skapas. Ledarkulten har aldrig fört med sig något gott.

Stefan Bergmark