Om vänskap över generationerna, spöken, demoner, hemligheter och naturligtvis kärlek handlar de fem ungdomsböcker som Lena Kjersén Edman, i tredje och sista delen om vårens utgivning för barn och unga.

År 1975 besteg den första kvinnan, en japan, Mount Everest. Samma år sjöng de fyra i Abba Mamma Mia. 1975 var också Internationella kvinnoåret.

Sextonåriga Nina från Rosengård i Malmö, centralgestalten i Fyra systrar av Solveig Olsson-Hultgren (Opal) – sista boken i den mäktiga fresken om systrarna Andersson och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn – kommer år 1975 motvilligt  till sin mosters kvinnokollektiv Fyra systrar i Småland.

Nina har en cigarett i mungipan, dåligt samvete i bagaget och ett sår i hjärtat. Frihet, jämlikhet, systerskap talas det om. Men för den struliga tjejen Nina är sådant snack ointressant. Hennes mamma har skickat iväg dottern för att hon skolkar, super och är med killar.

Nina är barnbarnsbarn till den fattiga och envisa flickan Elin Anderson som, i den första boken i sviten Siden, sammet, trasa, lump, vid sekelskiftet 1900 bodde med föräldrar och tre systrar  i ett torp i Småland.

Solveig Olsson-Hultgren berättar på de sista sidorna i Fyra systrar, den tionde boken i hennes fantastiska kvinnohistoria, om Berlinmurens fall, glasnost, aids, Tjernobyl, Olof Palme, ja till EU, piercade läppar, Spice Girls och om allt som är ”coolt”

Året är 1999 när cirkeln sluts. Ett nytt århundrade, ett nytt millenium, föds.

Jämngammal med Nina och lika olycklig är Tom i den engelska författaren Jenny Valentines ungdomsroman Myrstacken (Atrium, översättning Helena Ridelberg).

Tom har rymt hemifrån av skäl som är allvarliga. Av en slump (slumpen spelar nästan lika stor roll hos Jenny Valentine som hos Paul Auster) hamnar Tom i ett hus i London där han, mot sin vilja, dras in i andra människors liv. Där bor udda existenser som den gamla hundmatten Isabel som vet allt om alla, den slarviga pojkvänsbytande morsan Cherry och Cherrys pratsamma  tioåriga maskrosbarn Bohemia, lika övergiven i livet som Tom.

Tom vaknar ur sin depression när en dag lilla Bohemia är försvunnen. Hon har stuckit. Till vad?

Myrstacken är lika överraskande, gripande, fängslande som Jenny Valentines tidigare böcker Hitta Violet Park och Trasig soppa.

På många sätt påminner den här boken om en ungdomsroman av den svenska författare Per Nilsson. I både Jenny Valentines och Per Nilssons litterära världar har alla människor värde och är intressanta. Inte bara de unga – också gamla människor. Också barn.

Ett stort tema är just vänskapen mellan generationer.

Intrigen i ungdomsromanen Kaninhjärta (Gilla) av debutanten Christin Ljungqvist, är som i det klassiska dramat om Oidipus: Den är styrd av en profetia. En spökprofetia som handlar om ond bråd död.

Kaninhjärta är en kriminalhistoria, en psykologiskt ångestfull coming-of-age-roman, ett familjedrama med dubbelgångarmotiv och en spökberättelse.

Kan man lura döden genom att inte låta den komma för nära? Det vill den förtvivlade sjuttonåriga Anne Junge hoppas och tro. Men hennes tro är bräcklig, skräcken stor.

En spökkvinna, inuti Annes tvillingsyster Mary, har sagt att de båda flickorna måste välja väg. Spöket säger också att Mary kommer att ta sitt liv.

Anne är den blyga och skötsamma av systrarna. Den vanliga. Men Anne har en paranormal förmåga, är klärvoajant: hon kan se in i framtiden. Mary säger till henne: Du är skör, som om du har ett kaninhjärta som bara fladdrar.

Anne tycker att det är Mary som, trots sin tuffa, bryska och ovänliga attityd, är den sköra. Att det är i henne som kaninhjärtat oroligt fladdrar.

Men också Anne har hemligheter och längtningar. En sådan längtan är att få förenas i kärlek och erotik med en annan ung kvinna.

Mary är ett fysiskt medium, hon lånar ut sin röst och sin kropp till spöken. Hon letar efter smärtans njutning. Men när hon hemsöks av ett spöke är hon avsvimmad.

Det är inte heller Mary, utan Anne, som hör och förstår spökenas meddelanden.

Därför är det bara Anne som vet att Mary ska dö ung. Tvillingarnas mamma och deras pappa, som har förälskat sig i en ung kvinna, tror att Marys anfall och bipolära beteende beror på att dottern lider av narkolepsi.

I ett febrigt tempo jagar virvlande meningar varandra: Hon förstod först senare att det var just kärlek som fick spöket att aldrig sluta försöka, inte ens när de hade valt väg, inte ens när det var försent.

Christin Ljungqvists språk är – särskilt när Mary skriver statusrader på Facebook – rått. Men språket rymmer också svalka och poetisk skönhet. Varje kapitel är döpt efter musikgruppen Kents (Jocke Bergs) låtar. Med en textrad som underrubrik som förstärker nutidssmärtan i romantexten.

Av en slump (eller?) blir tvillingarna, som har rymt från sin mamma till pappans tomma lägenhet i Göteborg, deltagare i en medial grupp för ”själens utveckling”. Gruppen bestod när Mary och Anne kom med av tre bisarra personer som har tagit på sig uppgiften är att söka efter en femårig flicka som är försvunnen. Kanske kidnappad. Kanske mördad.

Det minst spännande och minst intressanta i Kaninhjärta är de alltför många sidor som handlar om denna kriminalhistoria. När jag äntligen får veta vad som hänt det försvunna barnet känner jag mig märkligt oengagerad.

Men berättelsen om den sårigt symbiotiska Maryanne- relationen och om den spända mor-dotter-relationen mellan Maryanne och deras deprimerade mamma är gripande. Mörker med ett fåtal ljusglimtar.

Att det paranormala kan ge upphov till stor litteratur, det visste redan Jung (märk likheten mellan hans namn och tvillingarnas namn Junge) och författarna Mary (med efternamnet Shelley) och Anne (med efternamnet Rice).

Kaninhjärta är beundransvärd och sorglig – som Oidipus.

På bokbloggar lovprisar ”alla”  just nu två ungdomsromaner. En australisk reality:  Jellicoe Road ( X-Publishing). En svensk fantasy:

Eld (Rabén&Sjögren).

På Jellicoe Road råder gränskrig. Sedan många år har det varit så några sommarveckor: Kadetterna på en militärskola fajtas dels med bofasta ungdomar, dels med de äldsta eleverna på skolinternatet.

För första gången är det nu en flicka som har blivit ledare för skolhusen. Sjuttonåriga Taylor, vår  berättare i Jellicoe Road av Melina Marchetta, blir vald för att hon är den som har varit längst på skolan.

När Taylor var elva år blev hon lämnad av sin missbrukande mamma på ett snabbköp i närheten av skolan. Taylor har sedan dess en tuff attityd, men känner sig desperat ensam i tillvaron som har varit och är kaotisk.

Varför övergavs hon av sin mamma? Lever hennes pappa? Och vart har Hannah tagit vägen?

Hannah som hittade Taylor den gången på varuhuset, hon som är Taylors enda trygghet, men som nu har försvunnit.

I Hannahs hem läser Taylor en påbörjad berättelse om en tragedi för 22 år sedan, en berättelse om fem ungdomar och en otäck trafikolycka.

Jellicoe Road är en bok fylld av snåriga hemligheter, så många att jag i början nästan blir irriterad som läsare. Men allt får sin förklaring. Och när Taylor börjar förstå något av det som har hänt i det förflutna och börjar se sammanhang, då andas jag ut. Och när hon också får ge och ta emot kärlek, ja, då trillar tårarna.

Skakande är den här berättelsen. Katarina Kuicks känsliga översättning gör att boken är ändå bättre på svenska än på originalspråket.

När Eld – den efterlängtade fortsättningen på Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren – avslutas efter 635 sidor finns bara fyra flickor av De utvalda kvar i livet.

Från början var de sex. Sex häxor.

För det är häxor de är, tjejerna som nu går i årskurs två på gymnasiet i den trista lilla staden Engelfors. Rebecka dog redan när hon gick i årskurs ett. Man talade i Engelfors om att hon var en del i en ”självmordspakt”.

Nu är det, när romanen börjar, mobbaren Ida, aggressiva Linnea, begåvade Minoo, modiga Vanessa och överviktiga Anna-Karin som får försöka samarbeta för att kunna följa Rådets regler och för att rädda sig själva och världen från demonerna och apokalypsen. Så olika är de fem att de aldrig skulle ha umgåtts om de inte hade varit tvungna.

Linnea, som nog är den som har den svåraste tillvaron av häxorna, vet inte vad hon ska tänka om att hennes alkoholistpappa nu påstår att han är nykter. Pappan har gått med i PE, Positiva Englefors – en rörelse som tagit över bygden med hjärntvättade budskap om att positivt tänkande ger evig lycka och kan bota allt och alla.

Skildringen av den hurtiga ideologin  i PE hör till de stilistiska höjdpunkterna i Eld. Här visar författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren att deras satiriska talang är imponerande.

Det stränga Rådet har förbjudit tonårshäxorna att använda magi. Men det är svårt för dem att låta bli. Det är frestande att straffa en otrogen pojkvän eller laga ett krossat hjärta med magins hjälp.

Mycket som är förunderligt händer i den rafflande intrigen – men när tjejerna byter kroppar med varandra då blir jag i alla fall jag övermätt på övernaturliga konstigheter.

Nog är det spännande med demoner, men det som allra mest fångar när vi läser Eld – och får oss att längta efter den sista delen i trilogin – är personskildringarna. Författarnas ömsinta berättelser om hur ungdomarna i den lilla staden förändras och mognar av sina upplevelser av skräck, ensamhet, rädsla, skuld, sorg och kärlek. Det är vackert.

lena Kjersén Edman