Grovt rättegångsfel mot Holmberg

Juridik är svårt. Harald ansågs ha tagit ut för mycket skog på en svårföryngrad yta. Men hade han kalhuggit så hade det varit OK. Så kalhuggning skulle allt så ha gett ett mindre uttag?

Nu var det väl blädning och inte naturkultur som Harald ansök om.

Därmed verkar det som om Holmberg får den rättegång som han enligt DN 2012-05-06 hade hoppats på. Det ska bli intressant att följa fortsättningen på denna historia. Maciej Zarembas artiklar i DN har ju lyft fram vissa frågeställningar som tidigare inte har varit särskilt väl belysta i den allmänna debatten.

Haralds ”naturmetod” har redan prövats i århundraden och befunnits förkastlig ! Fram till 1950-talet gällde en paradigm i Svenska skogen att:
-”Den skogsägare som inte klarar av att föryngra sin skog enbart med yxan, är inte värdig att kalla sig huggare”….

Resultatet blev att Svenska skogen i allmänhet och i Norrlands kallare trakter i synnerhet, tunnades ut till det skogsvårdslagen benämnde ”tras- och restskogar” i §5 3.e stycket, s.k. femtre-skogar.
Förvisso är det billigast att bara avverka utan att ombesörja en tät och jämn föryngringsskog, men långsiktigt har kalhuggning visat sig ge överlägset mest skog i slutänden.

Den gamla missuppfattningen att ”små träd” växer sig stora bara de ges växtrum, borde inte längre finna anhängare utifrån den mängd av forskningsdata som trots allt finns.
Undertryckta småträd kan vara lika gamla som de stora man tar bort, och i slutet av sin livscykel. Givetvis finns även ett och annat växtligt ungträd bland de små, men mycket sällan i utvecklingsbara bestånd på våra breddgraden och höjd över havet. Och endast tillämligt för sekundärträd som gran.

Den metod som skulle vara den naturliga i Norrlands inland är skogsbranden. Vi bör så långt som möjligt försöka efterlikna denna i vårt skogsbrukande.
För hårda skogsbränder skapar kalamiteter som även de är ”naturliga”, om än inte maximalt lönsamma eller ens godtagbara ur klimatsynpunkt, förutom förlusterna för den enskilde skogsägaren.

Det finns däremot en hel bukett alternativa avverkningsmetoder som främjar på succesiv successionsordning, men som likväl bygger på de forskningserfarenheter vi har.
Blädning är en sådan metod, men har mycket begränsande tillämpningsområden i vårt län.
Mosaikhyggen och korridorhuggning är andra mer tillämpliga för den som vill undvika stora kalytor.
Det som artikeln beskriver av Haralds metod kallar jag plockhuggning och är av precis samma art som i storskalig tillämpning förödde Svenska skogen under 1700 – 1950 talen.

Detta sagt utifrån nationalekonomisk synvinkel.
Om sedan Harald som enskild skogsägare bör tillåtas att agera som han plägar utifrån sin egen kunskap, och utan inblandande pekpinnar från statsmakten och andra, det är en helt annan fråga.

Betydligt viktigare och intressantare debatt borde lyftas fram, anser jag. Det är frågan om 2-skitade blandskogar med trädslagsblandning kontra ensidiga monokulturer. Där finns fortfarande mycket forskning att göra, och mycket vi redan vet men som inte tillämpas.

Om vi för tillfället bortser från vad som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är att betrakta som rekommendabelt, och istället enbart betraktar fallet utifrån markägarens suveränitet, aktualiseras en intressant fråga:

Ägandet av mark torde knappast i någon principiell grad kunna åtskiljas från annat ägande.
Hade Harald Holmberg valt att investera i aktier istället för i markägande, hade ingen statlig myndighet lagt sig i, även om han mot allt bättre vetande köpt på sig aktier i exempelvis SAAB  strax innan konkusen !
Vill Harald ägna sig åt dåliga affärer står det honom helt fritt i alla andra fall av investeringar.
Men när det gäller skogen så finns det en myndighet bestående av tjänstemän som anser sig veta lite mer och som uppfattar sig skickade att styra över den enskiljdes val.

Även fast jag helt delar skogsstyrelsens ställningstagande beträffande metodens olämplighet, har jag mycket svårt att acceptera att månadsavlönade tjänstemän skall inneha ett veto, när det gäller den enskildes självbestämmande över sina privata egendomar.
Tjänstemän vars risktagande vid val av specifika brukarmetoder är lika med noll, men som likväl sätter sig över den risktagande brukarens rättsliga patos att själv avgöra risk mot nytta.

Hur skulle det se ut ifall andra näringar drabbades av samma statsunderstödda inblandning?
Tänk dig att Ericsosn eller Volvos styrelse beslutat sig för en ny design eller ny modell med ny teknologi, men då skulle några ”bättre vetande” statliga tjänstemän komma rusande med pekpinnen i ena handen och lagboken i den andra.

Vari ligger skillnaden?