I Ljusgården i stadsbiblioteket hänger hela sommaren norske konstnären Paul Tøhaugs färgrika tavlor. Med motiv hämtade från djurvärlden lindar han in sitt måleri i ett infantilt och lekfullt skimmer.

Konst

Paul Tøhaug
Ljusgården
Visas till 4 augusti

Det centrala i Tøhaugs motiv är den närgångna skildringen av djur. Deras ansikten och kroppar är landskap, på vilka färgerna runnit ut som gränser mellan länder på en karta, och deras attribut förstärks till bristningsgränsen med konsturskarpa skiljelinjer.

I Tøhaugs måleri finns inget mörker. Och i dess avsaknad, då det omöjligt kan kontrastera de breda, ljusa sjöarna av färg, finns heller inget större djup. Det är på ytan av sina motiv som Tøhaugs bilder verkar och finns till.

Och i de ytliga bilderna förtvinar skärpan till en tvådimensionell värld, där bilderna blir mer av texturer än porträtt. Det finns inga gåtor inbakade i målningarna, ingen andra och tredje värld som väcker frågor om vad mer som kan dölja sig där bakom.

Men kanske ligger essensen av motiven i det simpla framförandet. De naivistiska dragen är de främsta, och varje djur i bilderna, från tigrar till fiskar, är som tagna ur en barnalik föreställningsvärld. De djupa dragen i ansiktena har smetats ut som på ett kopierat papper, och varje liten detalj i pälsarnas och skinnens mönster är omvandlade till motivets beståndsdelar. Utan de skarpa röda ränderna eller de klarblå prickarna hade bilderna bara varit stillebenska återgivningar av dekorativa djur, befriade från egna liv och agendor.

I sin helhet känns Paul Tøhaugs utställning som en samling lösryckta fragment av ett barndomstillstånd, och tillsammans bildar akrylmålningarna en fullständighet som känns hemma i en berättande kontext. De bär med enkelhet sina egna, individuella historier, men skulle utan svårighet fungera som dramaturgiska komplement. För när varje tavla ställs mot en annan i den vita Ljusgården, så känns dess särprägel och personlighet som något ofärdig. Men när de alla ställs mot varandra blir de stopp på vägen i en fantasieggande resa.

Problemet, möjligheten och den fina avrundningen blir allt i ett att Paul Tøhaugs utställning är ett förlopp, en utveckling som skiftar fokus från en bild till en annan, utan att tappa varken sin stil eller särart. Allting hålls ihop med den färgexplosiva stämpel som markerar ett distinkt konstnärskap.

Om Tøhaugs måleri bär på en inre utveckling är svårt att svara på. Men när hans utställning väcker dessa tankar hos mig som betraktare, så kanske kontentan är en aning klyschig, då resan känns som målet.

Carl Ahlström