I helgen tog det så till sist slut. Cirkusen som började med rumptafsande och extremt rullande ”r” slutade i svensk utklassning i Baku. Euphoria fick röster från alla länder utom Italien, och varför den gick hem överallt utom just där lär vi aldrig få svar på.

Inte heller varför rikspuckot Björn Söder trodde sig kunna plocka politiska poäng på att attackera det kanske allra mest folkliga vi har. I stället undrar jag varför det är så viktigt för många att påpeka att schlager är det värsta de vet.

Nu pratar vi alltså inte om ett lagomt ointresse för varken fenomenet eller den musik det för med sig, utan ett behov av att påvisa att det är dålig, kanske till och med ej riktig musik. Det här är något man ser även i andra sammanhang, många musiktyckare med mig håller huvudet högt när vi sågar Takida och internet är proppfullt av vuxna män som lägger ned energi på att visa världen vad de tycker om Justin Bieber eller One Direction. För att inte tala om hur tjurigt ett litet gäng VK-läsare blev när jag förra året kallade Håkan Hellström för Sveriges bäste sångare i en recension från Umeå Open. Det är dock sällan lika tydligt som i schlagersammanhang.

Vad är det då som får oss att känna att vi tydligt måste ta avstånd från viss musik? I det här fallet handlar det trots allt inte om hopplösa åsikter som i fallet Beenie Man, utan om en oerhört harmlös musikstil som har sitt kanske allra starkaste fäste bland barn.

Med Spotify och allt vad internet innebär har nästan all musik blivit allas egendom, därmed har det blivit betydligt svårare att ha det där lilla bandet för sig själv. En bra låt delas och länkas och vips är låten man grävde fram själv hejdlöst viral. Kanske är det därför vi mer än någonsin inte kan nöja oss med att definiera oss med vad vi gillar utan också vad vi ogillar. Kille i 25-årsåldern som gillar Springsteen, Bon Iver och Bright Eyes? Knappast särskilt originellt. Men om man lägger till att man inte är särskilt förtjust i Beatles, då börjar vi nästan komma någonvart.

Alltså är det kanske inget konstigt i sig, alla vill vi väl muta in vårt eget lilla revir i musikvärlden. Ändå kan jag tycka att det är tröttsamt när man inte kan låta de som gladdes av Loreens vinst i lördags få ha den stunden. Speciellt med tanke på att det var tretton år sedan sist.

Simon Österhof