Kammarkören Sångkraft sjöng in våren i Idun med ett väl sammansatt program med en blandning av körlyrik, natur och nostalgi.

Musik

Lust & Fägring
Kammarkören Sångkraft
Dirigent Leif Åkesson
Idun
Umeå Folkets hus

För första gången stod Umeå Folkets hus tillsammans med Kammarkören Sångkraft som arrangörer för söndagskvällens konsert på Idun.

Ett normalt långt program gavs utan paus med en blandning av genuin körlyrik, natur och nostalgi som stomme och som andades lust och färgring i den vackra försommarkvällen.

Kammarkören Sångkrafts framgångsrika dirigent under en följd av år är Leif Åkesson från Skellefteå. Det är få tillfällen som nu jag hört kören sjunga med mikrofon- och förstärkarstöd, något som inte tilltalar mig alls och inte heller gör kören rättvisa. Trots en oftast god stämflätning fick den tekniska lösningen dessa stämmor hörbarligen att både halta och ge överraskande icke önskvärda betoningar, särskilt i sopran och basstämmorna. Sångkraft har ju annars sådana kvalitéer att den kommer bäst till sin rätt utan förstärkning. Den enda förklaringen att kören nyttjade mikrofoner måste nog ha varit Idun-teaterns kända akustiska brister gällande konstmusik.

Körens framgångar har alltid varit en stark känsla för originalspråkets fördelar, liksom att våga anta musikaliska utmaningar.

Oaktat vad jag sagt tidigare om den tekniska lösningens brister var programmet väl sammansatt och med en musikalisk bredd. Smávinir fagrir och Good Advice båda av den isländska kompositören Jón Nordal sjöngs på originalspråket med en stillsam värdighet och klingande vackra ackordbildningar. I Good advice åstadkom kören en kontrastrik balans mellan starka och svaga växlingar.

Leif Åkesson kan få kören att tolka moderna klanger med utsökta utdragna linjer som i Sven-Eric Johansson Snabbt jagar stormen. Kulmen på kvällens prestationer upplevde jag i Eric Whitacres tonsättning It Was a Lover and His Lass baserad på text av W Shakespeare liksom i två korta stycken ur Four songs of Love av Sven-David Sandström med ett imponerande knappnålstyst diminuendo som avslut. Här återfinns de bäriga klangerna, den förfinade stämföringen, som genomborras och flätas samman. Nostalgin kom till sin rätt i Simon Åkessons Povelmedley och några avancerade arrangemang av Beatles-låtar. Med en passande avslutning med Oskar Lindbergs Pingst och en utmärkt muntlig beledsagning konserten igenom av Martin Höög kunde vi gå ut och möta den sköna kvällssolen.

Bengt Hultman