Baksidans och drömmens värld

De nio avgångsstudenterna på Konsthögskolan poängterar sitt Nu i sin examensutställning som tar höjd i nya Bildmuseet.

Att skola sig till konstnär är att söka det kraftfulla och kärnfulla språket, där de bästa förutsättningarna är ett helt öppet sinne och ett gränslöst seende.  Är det inte då väldigt lätt att gå vilse? Att i detta utrymme finna det som skall berättas, avnjutas eller ställas frågor om är också något som det avsätts fem år och mer i studietid för att hitta. Ett arbete som av vårt samhälle alltså värderas som långt svårare att lära sig än till exempel polisyrket där utbildningen som jämförelse är endast två år.

Att räknas som betydande och yrkesutövande konstnär för alltså med sig sina krav på bildning och höjd. Det nya Bildmuseet ger den känsla av höjd och kärlek som erfordras dessa arbeten. De nybakade konstnärernas utställning huserar några  trappor upp och är det inte som att verken höjs av sin omgivning? Av det utrymme de får besitta. Nya vita trägolv och väggar och en utsikt  över älven som begeistrar. Finns det i de förutsättningarna utrymme för något annat än beröm?

Detta års avgångsstudenter har tillsammans med curators Aileen Burns och Johan Lundh och professor Florian Zeyfang bestämt sig för att kalla utställningen för TwentyTwelve (As we know it) Detta för att poängtera Nu. Ett nu som för de nio medverkande naturligtvis är olika. Detta 2012 som globalt inneburit stora historiska omvälvningar och stor dramatik i både när och fjärran brottas också med beslut som påverkar konsthögskolan direkt då detta är det sista året då studenter utanför EU tillåtits att studera i Sverige avgiftsfritt. Ett beslut som i spegling av det samhälle vi möter i dag verkar både bakåtsträvande och dåligt för samhällskroppens hälsa. I utställningen finns dock ansatsen till att visa upp och främja mångfalden både i uttryck och avsikt.

Sara Alfredsson visar upp sina filosofiska undersökningar av tomrummet. Ett öde gallerirum, i naturen; öknen eller vår nordiska snöklädda ödemark med dess horisonter, tomhet och därtill en avsaknad av kulturuttryck, en plats där natur råder. Det  glödande intresset bottnar i vad det tomma och öppna döljer för möjligheter. Det som kan lodas i tystnaden och kanske inte bara springas igenom i väntan på det ”riktiga”?

Kultur är väsentligt för Bahareh Mirhadi från Iran som presenterar en video som i förekommande fall kan fastna i själva känslan av uppbrott och saknad av det invanda. Kaxigast är hennes verk som möter och puffar på den västerländska konsthistorien genom att liksom Marcel Duchamp placera toaletten på ett konstmuseum. Och ingen MFA-konst utan någon som vågar sig in på ämnet sex och kärlek. Detta så i verket: Lets Talk and Talk about Sex av Sofia Karlström.

Dessa  sjöjungfrur är inte så uppenbart provocerande utan mer insmickrande vid den första anblicken tills man i målningarnas klara bildspråk och tydliga färger ser den lilla strypningen, transgenderkyssen och ormens spott …!

Frida Krohns verk skapar under mitt besök ett ansenligt intresse. Det är en mängd unga besökare som vill bli fotograferade framför denna fotovägg föreställande kopierade pappersark i olika gråskalor, vikningar och utföranden. Less is more? Det underskattade tillståndet, osäkerhet inför sin roll som konstnär, som hon ger uttryck för  i utställningskatalogen kanske är den klarhet som ibland behövs för framgång.

Joakim Hansson delger oss sina tidigare erfarenheter som Securitasvakt, via en video med leranimationer som ger en återblick av då de verkliga hoten tassar på och verkligheten blir mer än uniformen. En upplevelse som fick Hansson att ta sin konst på allvar. Hansson har också liksom John Söderberg fascinerats av Barcelona där John Söderberg har tecknat av dess bakgårdar och detta intresse kan på sitt vis sägas hänga ihop med Hanssons andra intresse av en annan baksidesvärld, en oupplyst värld där den egna lyskraften och driften att skapa är det som bär. I egenbyggda projekt som en husvagn verkliggör Hansson ett livsprojekt där undersökande av samhällets begränsningar över hur vi tillåts få leva är drivkraften.

In Chul Jung visar oss arrangerade fotografier av bilder ur sina drömmar. Det surrealistiska symbolspråket är som alltid starkt och tar sig vigt förbi våra försvar men lämnar oss ofta förbryllade. Det är det mångbottnade som är styrkan i universella symboler och också här är bärkraften i bilderna.

Malin Tivenius har ett intresse för speglingars förekomst och användning. Den lilla hundkojan  av spegelglas och sakrala symboler som slänger skuggor mot väggen projicerar något som finns men är utan kropp.  Laura Piasta är även hon inblandad i det icke synliga i sina undersökningar i det för örat ej uppfattningsbara. Hennes skulpturer föreställer upptagare av radiovågor och frekvenser som vi annars inte hör.

Om jag saknar något här så kanske det är smuts,  mindre höjd, men mer kärlek, och kanske saknar jag till min förvåning plötsligt det en smula redovisande och journalistiska som annars varit kanske för vanligt förekommande i dessa sammanhang, då det jag ser här kan upplevas som en rapport från en sluten konstfilosofisk värld där det inte är tillbörligt att ta ställning.

Kanske det är konstspråkets rättighet? Men konstens möjlighet är också att använda det kraftfulla uttrycket till förändring.

Marit Strandberg