Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En skivrecensents sanna bekännelse

Nöjeskrönikor.
I mina tidiga tonår tänkte jag "Varför får vissa artister höga betyg av alla recensenter?" Tio år senare började även jag recensera skivor och har fortsatt sedan dess.
Västerbottens-Kuriren
Publicerad 23 maj 2012 kl. 08:31

När jag i dagarna läste i genom texter från förr står det klart. Jag föredrar samma musik som de flesta andra recensenter.

Bland hundratals texter i recensionsmappen på den gamla datorn finns dokument med allt från överkryssade symboler (främst Idoldeltagare samt ett par Nickelback-skivor) till fullpoängare (däribland Håkan Hellström, Kent och Säkert!). Känner ni igen trenden?

Liksom varenda människa på denna jord är jag hela tiden präglad av bakgrund och omgivning. Jag nördade ned mig i musik som tonåring, fick tack vare intensivt lyssnande och tips från likasinnade en bred referensbas att stå på och läste allt jag kom över om pop och rock. När detta kombinerades med ett intresse för skrivande blev det en självklarhet att recensera skivor. Jag har fortfarande kvar de flesta preferenser jag hade för tio år sedan.

Det är ingen slump att Bruce Springsteen får höga betyg av svenska tidningar. Sedan 1975 har Springsteen, med några få undantag (läs Human Touch/Lucky Town) prisats i pressen.

Jag vill inte i dag kalla skivrecensionen en maktfaktor, men det är likväl den viktigaste konsumentupplysningen som musikindustrin har och fem stjärnor väcker större nyfikenhet än två.

Tonåringen som vill hitta likasinnade musiknördar kan göra så i musikmagasin, nöjesbilagor och forum världen över. När tonåringen tio år senare tar klivet in bland musikskribenterna på redaktionen har han eller hon till stor del präglats av liknande popkulturella preferensramar som de flesta andra.

Han eller hon har lärt sig, måhända på ett omedvetet plan, att Bruce Springsteen är bättre än Toto. Och till syvende och sist är människan anpassningsbar. Jag kommer aldrig att be om ursäkt för att jag tycker Bob Dylan är den störste, hur blasé det än må låta. Jag kommer aldrig att be om ursäkt för någon av mina preferenser.

Det kontextuella ursprunget till min, och många andra recensenters, musikpalett är ändå en intressantare aspekt. Ty det händer att jag i sann High Fidelity-anda (musiknördarnas eget epos) funderar över följande: Gillar jag Bob Dylan för att han är bra, eller är det bra för mig att gilla Bob Dylan?

Spelar det egentligen någon roll?

Anders Samuelsson

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten