En politisk spya

Den klara logiken ersatt med reaktionära åsikter – Mann klafsar omkring i en svällande tankegyttja där hans normalt så sinnrikt musikaliska temaflätningar reducerats till ett ständigt upprepat Deutschland, Deutschland über alles utan minsta variation.
En motbjudande och blåsvart politiskt traktat, skriver Tommy Sundin som läst Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser som nu utkommit på svenska.

1918, någon månad innan Tysklands kapitulation, utkom Heinrich och Thomas Mann med varsitt verk som båda markerar brödrafejdens kulmen. Heinrichs ”Undersåten” tecknar ett satiriskt porträtt av wilhelminska kejsardömets servilt hurrapatriotiske borgare – en militärisk, högfärdig och vulgär fjant. Något mindre karikatyriskt kunde det likna brodern Thomas som denne framställer sig i bekännelseverket En opolitisk mans betraktelser. Här är det i sin tur ”civilisationslitteratören” Heinrich, som utan namns nämnande kölhalas efter noter.

Störningen bröderna emellan fanns tidigt som enkelt syskonbråk, senare förstärkt av författarkonkurrensens avundsjuka. I en essä om Zola 1915 går Heinrich till angrepp mot kejsardömet och de skönandar till ”parasitära” diktare som inte ställer sitt skrivande i frihetens, sanningens och rättvisans tjänst. Thomas känner sig träffad och som författare till Buddenbrooks direkt utpekad av meningen: ”Typiskt för dem som tidigt kommer att vissna är att de ofta redan i början av tjugoårsåldern framträder självmedvetet och världsvant”. Brytningen blev fullständig.

Känslan av att vara attackerad, klassad som kronvrak och att dessutom tvingas se sitt skönlitterära författarskap gå i stå (varken Felix Krull eller Bergtagen ville lyfta) – detta sammantaget drev Thomas Mann till skrivbordet för ”tanketjänstgöring med vapen i hand”. Man vill gärna hitta så många orsaker som möjligt för att begripa varför En opolitisk mans betraktelser blivit en sådan blåsvart och motbjudande just politisk traktat.

Inte nog med att ilskan och irritationen fört honom till hiskeligt reaktionära åsikter; han har dessutom tappat sin annars så klara logik. Ena gången skapas antiteser av företeelser som betyder samma sak, nästa gång likställs fullständigt inkommensurabla begrepp.

Att förfäkta aristokratiskt konservativa uppfattningar, som han gör, handlar inte om politik, nej, politik är lika med demokrati, ett och detsamma. Och eftersom Mann avskyr demokratin blir han simsalabim opolitisk. I detta drar han med sig hela det tyska folket som ”aldrig kommer att älska den politiska demokratin av det enkla skälet att det inte kan älska själva politiken”. Nej, den beryktade överhetsstaten passar bäst som tysk statsform och är vad folket i grunden vill ha.

Ententen är förstås fiende nummer ett också för tankekrigaren Mann och särskilt Frankrike med sin upplysning, civilisation, rösträttsiver, internationalism och demokratiska bourgeoisie. Mot detta sätts den tyske borgarens ande, kultur, själ, bildning och kosmopolitism.

Också litteratur är av ondo. Något självmotsägande, kan tyckas, men Mann vill nog mena att det är en ädlare form av ”diktning” som han själv ägnar sig åt, medan ”litteratur” är förbehållet de förhatliga civilisationslitteratörerna, dessa intellektuella femtekolonnare, ”sprättar och salongslejon som bär de senaste idéerna och begreppen på samma sätt som de bär sin monokel: intellekt, kärlek, demokrati Jag föraktar dem djupt.”

Schopenhauer, Wagner och Nietzsche, ”en trestjärna av evigt förbundna andar” anlitas för den tysknationella agitationen, särskilt Nietzsche: ”hans själs oerhörda manlighet, hans antifeminism, hans antidemokratiska hållning – finns det något mer tyskt?”

Kriget har alls ingen förråande verkan, tvärtom ”upphöjande, stegrande, förädlande”. Det hjälper sanningen att komma till sin rätt. Kriget är ett mytiskt element likt andra grundläggande krafter i livet: fortplantningen, döden, religionen och kärleken. När kriget bröt ut och sopade undan freden – var inte Tyskland då ”under ett heligt ögonblick vackert?” Påspädd med antisemitism vore boken, som Herbert Tingsten menade, ett nazistiskt verk före nazismen.

En enklare pamflett om några tiotal sidor, hetsigt hopkommen under stark sinnesförvirring, kunde man till nöds hysa förlåtande tankar om, men här rör det sig om ett flerårigt medvetet arbete som breder ut sig över 600 sidor! Likt soldaternas eviga krälande i flandriska skyttegravar, klafsar Mann omkring i en svällande tankegyttja, där hans normalt så sinnrikt musikaliska temaflätningar reducerats till ett ständigt upprepat Deutschland, Deutschland über alles utan minsta variation.

Boken aviserades av Atlantis redan för ett år sedan. Översättarna avundas jag på intet vis och lätt förstår man att det krävdes ett extraår för att penetrera de monstruösa textsjoken. Deras förtjänstfulla insats gör att man kan svälja bristen på förklarande noter. Ursprunglig utgivningsplan hade dock främjat en behagligare och kronologiskt riktig läsordning. Då hade man efter helvetesvandringen fått vara med om den stegring som läsningen av Bergtagen så storslaget erbjuder. Upplevelsen blev den sorgligt omvända, då Bonniers nyöversättning av Davosromanen kom redan i höstas.

Ska man välvilligt se betraktelsen som en politisk spya, nödvändig för Mann att kasta upp för att rena sig och komma vidare med det egentliga författarskapet? 1950 skrev han i en tillbakablick: ”Knappt var den färdig, förrän jag frigjorde mig från den”. Försoning med broder Heinrich slöts och strax deklarerade han sitt stöd för demokratin och Weimarrepubliken. Bergtagen som kom 1924 uppvisar eftertryckligt andens seger över den grumliga tanken, där också Settembrini som exponent för civilisationslitteratörerna framstår som en av de mer sympatiska romangestalterna.

Här är knappast plats för en senkommen anmälan av Bergtagen, men kanske några kritiska ord om kritiken. Svenska Dagbladets genomarbetade understreckare av Måns Wadensjö lyfte bland annat fram hur inledningens sagoton så väl fångas i Ulrika Wallenströms översättning, något som Karin Boyes gamla inte mäktade med. Maria Schottenius å andra sidan gav i sin DN-recension intryck av att inte ha läst mer än de första hundra sidorna av romanens 940 och menade att idédiskussionerna känns förlegade, vilket kollegan Åsa Beckman konspiratoriskt (?) upprepade i ett Babel-program.

Men vad är nu detta för trams? Hur kan motsatspar som vetenskap-tro, frihet-lydnad, livsbejakelse-askes, förnuft-öde, framtidsoptimism-reaktion och så vidare som diskussionsämnen ens någonsin tappa aktualitet?

Idéroman är just vad Bergtagen är. Det som gör den så förtvivlat spännande.

TOMMY SUNDIN