Jon Kahns roman En osannolik kärlekshistoria är en gripande skildring och ett försök att förstå och förhålla sig till att morfar var nazist när fadern var tysk jude.

Böcker

Jon Kahn
En osannolik kärlekshistoria
Recito förlag

Under våren har en lokalt intressant roman med titeln En osannolik kärlekshistoria utkommit. Och nog kan den tyckas vara osannolik alltid. Om man nu tror att det finns osannolika passioner. Här är det i alla fall en ung man, tysk och från en judisk familj som blir förälskad i en ung svensk kvinna, vars far visar sig vara nazist, Umeås ledande.

Hur hanterar man vetskapen om att denne man är, eller var, ens morfar? Den frågan ställde sig Jon Kahn, och denna bok blev svaret på frågan. Mannen som var författarens far hette Helmuth och hon som blev hans hustru hette Anne-Marie och hennes far var den mycket kände advokaten Sven Hallström som bodde i Aschanska villan i Umeå. Med författarens egna ord: ”jag har skrivit för att förstå. Kanske för att få andra att förstå att schablonbilder av ytterligheterna inte hjälper. Verkligheten är mycket lurigare än så”.

Nog fanns det ytterligheter, alltid. För som om det inte räckte med en högerextrem svärfar så visar det sig att Anne-Maries bror, Björn, är aktiv i det svenska kommunistpartiet och journalist på Norrskensflamman under trettiotalet. Vi börjar med ytterligheten Sven Hallström. Han var något slags ”nazist” och hans första hustru, Laura, var av judisk familj. Sven Hallström var en framgångsrik advokat. Han var rent allmänt emot ”överheten”, kämpade för samernas rätt till mark och han tog sig an bönders talan vid vattenregleringarna i länet. En sammanfattning av extremhögeråsikter från den tiden får vi i tidningen Vår front, organ för den av honom ledda Svensk front, där han 1933 skrev att vår industri till största delen ägs av ”roffarkapitalet. Medelklassen dignar under skatter och utplundras av roffarkapital och fackföreningsvälde”. Man vill förbjuda strejker och ”reglera invandringen”.

En roman alltså, eller om man vill kalla boken för fiktionaliserad berättelse. Författaren har givetvis inte kunnat lära känna och skaffa tillräckligt med säkra fakta, det har fått bli en fiktion, man får föreställa sig att det kunnat gå till på det sätt som skildras. Jon Kahn har läst på om tiden, dess politik, dess stämningar och detaljer (till exempel hur någon ”striglar rakhyveln”) samt inte minst tidens antisemitism, dels i Sverige dels i Berlin och Frankfurt. Så har han funnit brev mellan föräldrarna och intervjuat äldre släktingar som ännu levde på nittiotalet. Det är en släktkrönika om två familjer vars liv påverkas av tidens politiska ytterligheter. Det mest tragiska ödet drabbar en släkting vid namn Karl Landauer som arbetar i Frankfurt som psykoanalytiker, undervisar och skriver böcker. En jude och psykoanalytiker, det kunde inte vara värre i nazisternas ögon, och han avskedas vid maktövertagandet 1933. Nazi-huliganer skövlar hans kontor och bränner upp alla hans värdefulla dokument. Han tar sig emellertid till Stockholm med sin familj. Han söker uppehållstillstånd och vill arbeta med sin psykoanalys, men den svenska myndigheten, Medicinalstyrelsen, tredskas och velar hit och dit. Det finns ett stort intresse att få till stånd föreläsningar och seminarier i detta nya ämne bland stadens psykologer, men när ärendet drar ut på tiden, finner Landauer det för gott att i stället anta ett erbjudande från Rotterdam. Där lever familjen tills Karl av en slump fångas upp av den tyska ockupationsmakten och förs till Belsen där han mördas vid krigsslutet. Alla andra i släkten lyckas rädda sig, till Storbritannien, till USA och till Sverige, dit Helmuth kom 1936.

Författarens morfar, Sven Hallström kom att leda det Nationalsocialistiska Blocket 1935-38 i stadsfullmäktige i Umeå och att av Samfundet Manhem lanseras som tänkbart statsråd för den händelse Tyskland skulle ta Sverige och tillsätta en regering. Han bröt bekantskapen med sonen Björn, tills denne mot slutet av trettiotalet övergav kommunistpartiet och blev liberal och journalist med London som bas. En del av oss minns Björn Hallströms artiklar därifrån, publicerade i Västerbottens-Kuriren tidigt 70-tal.

En anmärkning gäller boxaren Max Schmeling. Denne omnämns som ”nazist”. Det finns dock ingenstans belagt att Schmeling skulle ha varit medlem av nazistpartiet, som ju givetvis förde fram honom som en galjonsfigur, världsmästaren i tungviktsboxning. Belagt är däremot att han 1938 hjälpte två unga judar att fly och därmed riskerade sitt eget liv.

Boken är en gripande skildring, intressant både i sina detaljer och i de större utblickarna mot Europa under en ond tid.

Per Runesson