Ett program med kraftfulla inviter till konstmusiken och ett uruppförande av en hustonsättare som vinkar farväl bjöds i säsongens sista symfonikonsert på Norrlandsoperan.

Musik

Fagottkonsert
Dirigent: Rumon Gamba
Solist: Henrik Blixt, fagott
Norrlandsoperans Symfoniorkester
Konsertsalen

En onsdagskväll som konsertdag med Norrlandsoperan hör till undantagen, men trots ”fel dag” var konsertsalen nära nog fullsatt i onsdags. De som inte hade möjlighet missade ett program som bjöd på kraftfulla inviter till konstmusiken. Dessutom förekom ett uruppförande, nämligen Norrlandsoperans hustonsättare Mats Larsson Gothes nyskrivna fagottkonsert. Han har verkligen gjort avtryck i Umeå som Norrlandsoperans hustonsättare och när han nu avslutar för denna gång är det med en solokonsert för ett instrument, som verkligen inte tillhör de mest frekventa i konsertgenren. Mats Larsson Gothe skrev sitt verk Ricerco 1 för solofagott redan 2002 och med den som viss utgångspunkt och inspiration komponerandes kvällens fagottkonsert Ricerco 2, även den uruppförd av och för kvällens solistfagottist Henrik Blixt.

Jag har tidigare aldrig hört de ljud och kombinationer av toner på en fagott som i denna konsert. Man har ibland kallat fagotten en clown i orkestern, då ett partitur ofta ger stämman riktigt komiska passager. Här fanns också sådan komik, och den gavs dessutom en central position i verket med de ideliga dialogerna mellan soloinstrumentet och orkestern. Henrik Blixt, som vanligen verkar som stämledare i Radiosymfonikerna måste nog räknas som en av de bästa vi har och kan internationellt jämföras med de allra främsta.

Verket kräver både en virtuos och närmast halsbrytande teknik, och där fattades inget hos Henrik Blixt, inte heller en urstyv nödvändig musikalitet. Rumon Gamba anförtroddes uruppförandet och det gjorde han med symfoniorkestern på spelhumör. Mats Larsson Gothes nyskrivna konsert för Norrlandsoperan kommer knappast att som många moderna verk uppföras bara en gång. Den klang som Henrik Blixt formar- inte ens nasal på höjden – men väl en varm mellankolorit har verkligen kompositören använt sig av i sin egensinniga men imponerande solokonsert. Kvällens avslutning med Felix Mendelssohns symfoni nr 3, den Skotska, gör symfoniorkestern med Rumon Gamba vid årorna så det står svallvågor omkring, och formar utifrån den kärncell av musikaliska idéer som introduceras redan i den långsamma inledningen en tolkning med passande balladkaraktär. Symfonin fick en stärkande musikalisk interpretation, där verkets inledande kärnstruktur ständigt återkom.

Den musikaliska andningen fanns där, Rumon Gambas val av tempi väl avvägda – ingen överdriven hets här inte – och symfonins coda fullföljde han med en stringent hållning. Max Bruchs första violinkonsert framfördes nyligen i Umeå, och nu inledde symfoniorkestern med samme tonsättares två sviter av Svenska danser op 63. Svenskt, ja visst med namn som Geijer och Afzelius men mer av Brahms rytmiska influenser från de berömda ungerska danserna.

Bengt Hultman