Drömvärld med svärta

Missy Mazzolis skapar musik som låter som ingenting annat och bär hennes tydliga signum. Varje instrument får sin en egen röst och karaktär och publiken vaggas in i en drömvärld med suggestiv svärta.

Efter ett smakprov av Missy Mazzolis verk i Norrbotten Neos tappning, väcks förväntningarna men även farhågorna. Hur återge musik som enligt kompositören inte ska kunna beskrivas? Ambitionen är att det inte ska låta som någonting annat och bära hennes tydliga signum. Hon strävar efter att ge varje instrument en egen röst och karaktär, vilket märktes i Still life with Avalanche och Lies you can believe in, där instrumenten tyckte tala med varandra.

I Victoires tappning blir det dock nåt helt annat. På scenen står en sexkvinnorsorkester, inklusive vokalist. Dubbla keyboards, varav Mazzoli själv trakterar den ena, skapar en unik bakgrund till kontrabas, violin och klarinett. Melissa Hughes medeltidsinspirerade sång väver samman musiken till en smältdegel av olika epoker och genrer. Man anar Frank Zappa i rytmen, lite vemodigt romskt över violinen.

Missy Mazzoli har kallats post-millenniets Mozart, hennes verk har framförts världen över och Victoires debutplatta Cathedral City (som konserten baseras på) utsågs till 2010-års bästa klassiska album av New York Times. Ändå är det en ödmjuk artist som verkar uppriktigt glad över sin Sverigedebut på Madefestivalen. Hon passar på att hylla artistkollegan Iva Bittova samt First aid kit, som hon gärna skulle kidnappa så de kunde skapa ett drömband tillsammans”. Hon tackar också Norrlandsoperan som lånat ut sin magnifika kontrabas till Eleonore Oppenheim. Och som hon använder den!

Oppenheim hänger över det gigantiska instrumentet, smeker och bänder strängarna med sin stråke. Hennes duell med violinisten Olivia De Prato både roar och imponerar. Med Mazzolis inlägg på melodica och minidragspel skapas ett suggestivt sound, varken utslätat eller fritt från svärta. Som cineast slås man av hur bra musiken vore i filmmediet. Publiken vaggas in i en förtrollande drömvärld som man gärna stannat kvar i, mycket längre än den timslånga konserten.

Nancy Bladfält