Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Recensioner
SCANPIX Norah Jones har bytt stil.

Norah Jones i ny skrud

Publicerad 2 maj 2012

Recensioner Norah Jones har bytt stil medan Playtones kör en tämligen uttjatad stil. Läs veckans skivrecensioner här.

Norah Jones – Little broken hearts

EMI

Betyg: 3

På Little broken hearts visar Come away with me-sångerskan Norah Jones en helt ny sida av sig. I stället för mjuk kafémusik är stilen nu allvarlig, mörk och ödslig. Texter om brustna hjärtan, saknad och hämnd ackompanjeras av influenser från dyster rock, americana, en gnutta soul (hej Adele) och förstås singer-songwriter.

Jones gör mer vokala utsvävningar och tankarna går till Feist. Produktionen signerad Danger Mouse (Gnarls Barkley, Gorillaz) hörs tydligt med starkt elektroniskt och nutida sound. Tyvärr blir det lite urvattnat och enahanda i längden, med få starka låtar. Men kudos till intressant utveckling.

Evelina Burström

 

Cookies n’ Beans – Go tell the world

Capitol

Betyg: 3

Det kan vara snitsigt med stämsång. Men ibland kan det kännas som att det är stämsång för stämsångens egen skull. Som när de tre damerna i svenska Cookies n Beans klämmer i för kung och fosterland. Det är lite synd, flera av de tio spåren på trions tredje album står bra för sig själva och blir snarast överlastade av stämarrangemangen.

Naturligtvis går damernas förebilder att hitta på andra sidan Atlanten, när Harris, Parton och Ronstadt gick ihop för ett kvartssekel sedan med lyckat resultat. Go tell the world är inte heller pjåkig, men dock överlastad av stämmor och melankoli.

Staffan Westfal

 

Love Antell – Gatorna tillhör oss

Startracks/Playground

Betyg: 4

Florence Valentin fick inte sällan ett Håkan-klistermärke fastsatt (självförvållat eller inte) på jackkragen. Men på första soloskivan lyckas Love Antell både frigöra sig och hålla fast vid de båda. Han mutar in sitt Stockholm med sin engagerade pop och lika engagerade texter, men den som säger att skivan inte ekar av vare sig gamla bandet eller Håkan är naturligtvis galen. Antell är sin alldeles egna röst, men det märks också att han spelar i ett från Florence Valentin ganska väsensskilt band – Perssons Pack, som i Barnens ö och Genom natten.

Sara Haldert/TT Spektra

 

The Playtones – Rock the road

Lionheart

Betyg: 1

Det finns plattor så könlösa att de saknar tillsymmelse till pubesbehåring. Rock the road är en sådan platta. Den är inte illa spelad, inte alls. Det hela görs som det är bekant att det ska låta. Resultatet är en ynkligt klen blåkopia på all rockabilly du någonsin hört.

Inte blir det bättre av att Springsteens menlösa Pink Cadillac ingår tillsammans med Depeche Modes Personal Jesus och Hank Ballards The Twist i sällskap av nyskrivet svenskt material i genren. Allt är förutsägligt in i minsta stulen Floyd Cramerdrill på pianot. Glöm! Fort!

Staffan Westfal

 

Paradise Lost – Tragic idol

Century Media

Betyg: 3

De buttra britterna i Paradise Lost har haft en brokig karriär, från valhänt death metal till superbt melankolisk gothmetal, vidare till Depeche Mode-pop och nu senast tillbaka till en mer metallisk stil.

Med Tragic idol svänger Paradise Lost ihop den kanske jämnaste skivan sedan sekelskiftet. Gitarristen Greg Mackintoshs sidoprojekt Vallenfyre har troligen lämnat avtryck i tuffingar som Theories from another world medan bandets dystra atmosfär genomsyrar hela skivan.

Trots det kan jag sakna några lite hittigare låtar i klass med Honesty in death och Solitary one. Betyget blir därför bra men inte fantastiskt.

Johan Paulin

Livfullt om punkband

Filmrecensioner All we have is now följer punkbandet Vulkano och visar bandmedlemmarnas lust och nöd så livfullt att det känns som man är en fjärde medlem,… ?

Stark paranoid känsla hela vägen

Filmrecensioner Night moves har en stark paranoid känsla hela vägen med en skicklig Jesse Eisenberg i huvudrollen, skriver VK:s recensent.
I ett… ?

Sorglig komedi - eller roligt drama?

Filmrecensioner The skeleton twins är den sorgligaste komedin, alternativt roligaste dramat, som VK:s recensent har sett. Inget är övertydligt eller… ?

Uppväxtfilm med finess

Uppväxtfilm med finess

Filmrecensioner Céline Sciammas nya film Girlhood är en klassisk coming of age-film med en estetisk inramning som träffar rätt. Den har en filmisk finess… ?

En nedåtgående svart spiral

En nedåtgående svart spiral

Filmrecensioner Den tredje Hunger games-filmen är bitvis både gripande och spännande, men har en del utdragna transportsträckor. Om föregångsfilmerna var… ?

Bryan Ferry: Avonmore

Bryan Ferry: Avonmore

Skivrecensioner Bryan Ferry: Avonmore ?

BMG Rights

Snart 70-årige multimiljonären Ferry har gjort drygt dussinet album under solokarriären, inledd…

Bloodbath: Grand morbid funeral

Skivrecensioner Bloodbath: Grand morbid funeral ?

Peaceville

Supergruppernas supergrupp inom death metal är tillbaka, och den här gången har Bloodbath…

Evelina Burström

     

 

 

Nöjesredaktionen

Telefon: 090-17 60 54

evelina.burstrom@vk.se

Myset är rockens ändstation

Myset är rockens ändstation

Krönikor Rockmusikens ändstation är inte medelålder, det är mys, skriver VK:s musikkrönikör Simon Österhof apropå musikdokumentären Sound city. ?

Mina nöjesval

Mina nöjesval

Nöje Veckans nöjesval görs av Samuel Grönlund, creative director på visuella kommunikationsbyrån SGC&LLLL i Umeå.  ?

Bonos skräckskador efter cykelolyckan

Nöjestelegram Bono, sångare i U2,  ådrog sig flera svåra frakturer och opererades i fem timmar efter en cykelolycka. ?

Nöje direkt
Senaste snacket __i nöjesvärlden

Senaste snacket
i nöjesvärlden

NÖJE DIREKT Få koll det senaste från nöjesvärlden genom våra dagliga direktrapporter! ?

Nöjesnyheter