Stackars Daniel Radcliffe. Knappt har han sluppit från Voldemorts klor så hamnar han rakt i värsta spökhistorien om en kvinna i svart vars närvaro får hemska konsekvenser för traktens barn. Det ger förstås ännu ett tillfälle för hans berömda skräckslagen-men- beslutsam-min, för dialogen är det inte mycket bevänt med.

The woman in black

Filmstaden

Regi: James Watkins

Medverkande: Daniel Radcliffe, Janet McTeer, Ciarán Hinds m.fl.

Betyg: 2

Historien handlar om Arthur: jurist, änkling och far till en liten son, vars ekonomi är i gungning. För att inte bli avskedad åtar han sig att sälja ett dödsbo. Huset är ensligt beläget, avskuret från närmsta by av en väg som försvinner med tidvattnet. Ortsbefolkningen vill att han ska resa tillbaka till London, men Arthur bara måste sortera husets papper – en förevändning för att ge oss ledtrådar i form av kryptiska meddelanden och dödsattester. Att bara omnämnandet av huset skapar panik i bygden bekommer honom föga och det tar en evighet innan han inser konsekvenserna, något publiken räknat ut under förtexterna.

James Watkins gör ingen ansats till att skapa något originellt av Susan Hills bok, i stället frossar han i skräckfilmsklichéer så till den grad att det blir komiskt. Varenda en bockas av: ensligt spökhus, låsta dörrar, dimma, skepnader i fönster, blöta fotspår, bankande ljud, barnvålnader, mekaniska leksaker (till och med en clown flimrar förbi) och så de sedvanliga hoppa-högt-scenerna, som det tyvärr flaggas för långt innan. Några fördelar finns dock: den gotiska miljön och kostymerna är välgjorda, även om man gått lite väl hårt fram med spindelvävssprayen. Skådespeleriet är godkänt, särskilt Ciarán Hinds stabila rollfigur som väger upp Radcliffes valpighet.

Viss obehagskänsla infinner sig men filmen hade fungerat betydligt bättre i en nertonad variant, less is more gäller även denna genre. Som småläskigt och splatterfritt tidsfördriv funkar det ändå hyfsat, förutsatt att kraven är modesta.

Nancy Bladfält