Det är knepigt och i sanning en utmaning att recensera Slagsmålsklubben, SMK, om man som jag står längst bak. Jag brukar alltid stå längst bak på spelningar, det är lättare att få en känsla för helheten då. Just på denna spelning är det dock ingen smart strategi. Framför mig ser jag en vilt dansande publik som skanderar ”SMK ! SMK!” samtidigt som jag försöker kväva en gäspning.

Slagsmålsklubben

Plats: Äpplet.

Publik: Peppad.

Bäst: Den dansande publiken.

Sämst: Att Övningskora uteblev.

Betyg: 3

I vanliga fall försöker jag göra en bedömning av känslan eller stämningen, men det blir stört omöjligt när det enda mänskliga som sipprar ut ur högtalarna är ett sluddrigt men ytterst sakligt mellansnack. Om jag i stället stått i mitten av dansgolvet hade jag antagligen inte brytt mig ett smack om vad som sades, utan istället väntat på att få dansa vidare. För dansvänligt är det och trycket i högtalarna är exemplariskt.

På min läktarplats räcker det emellertid inte med fet bas för att hålla intresset uppe i trekvart. Om SMK varit mer peppande och hetsat publiken mer hade konsertupplevelsen blivit större. Nu känns det mer eller mindre som en skivlyssningssession. Däremot verkar det vara väldigt roligt på dansgolvet, så betyget blir en slags jämkning mellan surgubben på läktaren och de glada människorna framme vid scenkanten.

Joakim Lindquist