Mark Levengoods självbiografiska föreställning Sound of Mark cirkulerar kring hans handlösa förälskelse i filmen Sound of music från när han först såg den som barn – ”alltings mål och mening” som han själv beskriver det.

Mark Levengood - Sound of Mark

Plats: Sagateatern.

Publik: Fullsatt och mest medelålders.

Bäst: De fullständigt ogenerade mammaskämten.

Sämst: Visdomarna var onödiga.

Betyg: 4

Varje år mottog han en ny Sound of music-skiva i julklapp då han ständigt spelade sönder de gamla. Förälskelsen i filmen och Julie Andrews blev så stark att en 14-årig Mark rymde med tåg till Österrike för att uppleva denna magiska plats på riktigt. Väl där gick allt inte riktigt som planerat, och det är bara en av många dråpliga berättelser Mark väldigt personligt delar med sig av under kvällen.

Brorsan som sköt på honom med luftgevär, hur han och samme bror gungade och blev filmade av tv (”borgarbarnens skamlösa gungande”), den bestämda och lite brutala finska mamman, hemorten Gäddviken, folkhögskoletiden, en Indien-resa och en hel del nunnor avhandlas under de 90 minuter Mark med komisk precision har publiken i sin hand. Manuset är välskrivet och Mark levererar det som ett superproffs, hela föreställningen är rapp, varm och med ständig glimt i ögat. Många komiska vändningar och överraskningar där publiken aldrig vet var berättelsen kommer att sluta.

Multiinstrumentalisten Per ”Texas” Johansson tillför en extra dimension med sitt spel på allt från saxofon till gitarr och theremin, och tillsammans med den snygga, Sound of music-inspirerade scenografin och rekvisitan gör föreställningen helgjuten. Det är ingen enkel humorshow eller ståuppkomedi vi har att göra med här är det kvalitet varenda centimeter av scenen.

Mark är också förvånans-värt bitsk kring sin mor, barndomen, omgivningen och sig själv, han är inte enbart det mumintroll folk envisas att beskriva honom som. Men en hel del traditionell Mark Levengood lyser förstås igenom, bland annat i några onödiga visdomar om att ensamheten är det stora lidandet i Sverige och att man ska glädjas av allt runt omkring en. Det är förstås behjärtansvärt och ger ett uns filosofisk tyngd åt föreställningen, men personligen tycker jag att det blir pretentiöst Ernst Kirschsteiger-aktigt (han jämför även sig själv med denne). De underhållande historierna hade räckt. Men det är bara noteringar i marginalen på en i övrigt mycket roande kväll.