Ordbildning är huvudsakligen en spontan process. Det är betydligt lättare för substantiv, verb och adjektiv att ta sig in i svenska språket än ett nytt pronomen som hen. Behovet av ytterligare ett könlöst pronomen är konstruerat och går tillbaka på en grumlig verklighetsuppfattning. För att hen ska rota sig i svenskan krävs att språkanvändarna upplever att pronomenet behövs eller att det blir osedvanligt populärt. Enstaka kampanjer förslår inte så länge majoriteten av språkanvändarna direkt motsätter sig förslaget.

Det skriver Per-Åke Lindblom, före detta gymnasielärare i svenska och filosofi. Han är också ordförande för Språkförsvaret – i detta inlägg ger han dock uttryck för egna uppfattningar och skriver inte som talesman för denna organisation.

För en tid sedan (20/1) publicerade Svenska Dagbladet en artikel, ”Det behövs ett nytt ord i svenskan”, av Karin Milles/Karin Salmson/Marie Tomicic, som berättade om barnboken ”Kivi & Monsterhund”, där det könsneutrala pronomenet hen konsekvent användes.

Detta var startskottet till en intensiv debatt i såväl press som bloggar. Författarna menade att ordet gav ”möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst” och att boken var en bok ” där alla barn kan identifiera sig utan att behöva förhålla sig till kön ”.

Det maniska och aktiva särskiljandet av kön ”ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Författarna tror alltså att ordet hen inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. Men som den arabiske lingvisten Ibn Hamza redan på tusentalet konstaterade, kan språk inte utföra några gärningar. Språk är ett sätt att beskriva verkligheten med hjälp av symboler. Verkligheten kan bara förändras genom att ge en befallning, avge ett löfte eller förkunna en dom.

Om man förändrar beskrivningen, förändras inte verkligheten. Orden har inte skapat tukthusen, fängelserna och kriminalvårdsanstalterna. Beteckningarna har ändrats för att fängelsesystemet successivt har reformerats. Förändrat språkbruk har inte förändrat kvinnans ställning i Sverige utan det faktum att hon, särskilt efter andra världskriget, i allt större utsträckning inträtt i den samhälleliga produktionen och därmed blivit självförsörjande och ekonomiskt oberoende.

Uppdelningen av den mänskliga rasen i manligt och kvinnligt är både fundamental och självklar. Åtskillnaden mellan två kön är förutsättningen för alla däggdjurs reproduktion, inklusive människor, och därmed arternas överlevnad.

Alla språk har lexikaliserat semantiska allmänbegrepp som man-kvinna, pojke-flicka, son-dotter. Mig veterligt skiljer alla indoeuropeiska språk på levande och döda ting. Inom kategorin levande görs en åtskillnad mellan manligt och kvinnligt. Detta ger upphov till maskulinum, femininum och neutrum i många indoeuropeiska språk. Reale, den, är en 1700-talskonstruktion i svenska språket. I genuina svenska dialekter saknas reale.

Det finns naturligtvis många språk, finska, kinesiska och en del indoeuropeiska språk som farsi, som har samma ord för pronomenet i tredje person singularis. Detta har dock ingen som helst relevans för kvinnans samhälleliga ställning i länder där dessa språk talas. För övrigt finns det många andra sätt att markera könstillhörighet i språk.

Ett tredje kön existerar inte i verkligheten; keruber har aldrig funnits och eunucker och kastrater finns inte längre. Mer än 99 procent av befolkningen har sexuella preferenser gentemot mot det ena eller båda könen. Transsexuella eller asexuella har likväl genitalier och uppfattas av utomstående ändå ha könstillhörighet.

Hen gör varken från eller till vad gäller könsrollerna. Könsskillnader och könsroller är objektiva. De existerar vare sig man vill det eller inte. De förra är biologiskt betingade och de senare delvis avhängiga de förra, men också socialt och kulturellt betingade, och förändras över tid. Därför varierar könsrollerna från kultur till kultur.

Små barn i Sverige blir tidigt medvetna om könsskillnaderna, antingen via syskon, på stranden, på dagis eller när de börjar skolan. Hur länge vill författarna att man ska undanhålla barnen att det faktiskt finns två kön? Hur ska detta gå till?

Konsekvensen av författarnas syn på könsrollerna är att dessa helt och hållet är sociala konstruktioner och överhuvudtaget inte har något med biologiska skillnader att göra. Man kan skjuta upp barns val av könsroll bara man nollställer dem med ”hen”.

Vissa menar att införandet av hen kan motiveras av rent språkliga skäl för att undvika könsbestämning, eller då könet är okänt eller irrelevant. Det går alldeles utmärkt att använda de två könsneutrala pronomen i tredje person singularis som redan finns i svenskan, nämligen den eller det.

Man kan skriva han/hon och hon/han växelvis. I formella sammanhang kan man också skriva vederbörande, den/det gäller/angår/berör/tillkommer/vederbör, ifrågavarande, personen i fråga eller lämplig person. Man kan upprepa substantivet eller skriva om meningen så att behovet av ett pronomen i tredje person singularis bortfaller.

Detta är fallet med följande konstruerade exempel av en hen-förespråkare: ”Om användaren inte har någon handsfree kan han i stället sätta på mobilens högtalarfunktion.” Detta kan en manualförfattare undvika genom att skriva: ”Om användaren inte har någon handsfree kan i stället mobilens högtalarfunktion utnyttjas/ användas.”

En del bloggare ger olika förslag när hen skulle kunna användas. En bloggare menar att det är användbart, när man frågar vad en nybliven förälder eller ett nyblivet föräldrapar vad ett barn heter. Då kan man fråga: Vad heter hen? Det är ju inte ovanligt att man tar fel på könet på en påklädd bebis, som man ser för första gången. Misstag kan enkelt undvikas genom att fråga: Vad heter ditt/ert barn/barnet eller till och med det.

Den som vill använda hen i detta sammanhang måste faktiskt på förhand försäkra sig om att de tillfrågade förstår vad hen betyder. Vad har man då vunnit?

Ordbildning är en huvudsakligen spontan process. Det är betydligt lättare för substantiv, verb och adjektiv att ta sig in i svenska språket än ett nytt pronomen som hen.

För att hen ska rota sig i svenskan krävs att språkanvändarna upplever att pronomenet behövs eller att det blir osedvanligt populärt. Enstaka kampanjer förslår inte så länge majoriteten av språkanvändarna direkt motsätter sig förslaget.

Behovet av ytterligare ett könlöst pronomen är konstruerat och går tillbaka på en grumlig verklighetsuppfattning. Barnboksförfattarnas syn på språkets roll är idealistisk och med det menar jag att den har föga med verkligheten att göra.

Per-Åke Lindblom