Två Umeåbands nya skivor recenseras i dag: legendariska Meshuggah och garagetrion Johnny Electric.

 

Meshuggah – Koloss

Nuclear blast

Betyg: 5

Meshuggah har alltid haft en löjligt hög lägstanivå. Även när experimentlustan skenat iväg på Nothing och Catch 33 har det aldrig varit något fel på musikaliteten och idéerna, det är bara utförandet som varit lite närsynt ibland.

Koloss tar en lång titt i backspegeln och ser att det är gott; The hurt that finds you first erbjuder såväl tvåtakt som thrashriffande vars like inte hörts sedan Psykisk testbild. The demons name is surveillance är en ny murbräcka à la Bleed och Do not look down låter som rocknroll tolkad av rymdvarelser.

Det är egentligen bara det tungfotade öppningsspåret I am colossus som inte håller måttet, och jag vågar lugnt säga att Koloss är Meshuggahs bästa skiva sedan Destroy, erase, improve.

Johan Paulin

 

The Shins – Port of Morrow
Columbia/Sony
Betyg: 3

Poprockbandet The Shins musik blev ett tag hemskt populär i olika tv-serier, men man ska inte avfärda Albuquerque-gruppen som vackert bakgrundsljud. De har släppt flera riktigt bra album. Gruppens fjärde giv, Port of Morrow, är inte lika stark utan mer genomtjock. Men det låter fortfarande mjukt som vårens första, varma bris och James Mercers stämma andas ännu soldränkt, kaliforniskt 60-tal. Sommarlängtan kan man få för mindre.

Evelina Burström

 

Johnny Electric – Communication radio highway
Discouraged Records
Betyg: 3

Det är nio korta, svettiga och högljudda garagerockkickar på under tre minuter som möter lyssnaren när Umeåtrion Johnny Electric släpper sin andra skiva.
Det är ett perfekt soundtrack till hemmafesterna där fötter kryssar mellan krossat glas och whiskeyandedräkterna dansar tätt tillsammans med cigarettröken över köksbordet.
Men i sig är skivan en utgångspunkt till vad den kan bli. För trots att det river och svänger ur stereohögtalarna saknas något som får pulsen att skena de där extra slagen. Och min gissning är att den pusselbiten faller på plats när låtarna spelas live inför ett hundratal svettiga kroppar.

Anders Samuelsson

 

Michael Kiwanuka – Home again

Polydor
Betyg: 4

Det är få artister förunnat att på sitt debutalbum uppnå en unik tidlöshet. London-mannen Michael Kiwanuka har lyckats med det. Home again blandar dagens singer-songwriter-stil med inslag av jazz, soul och 70-talspop (hör tvärflöjtarna på inledande Tell me a tale). Michaels uttrycksfulla röst, som jämförts med storheter som Otis Redding, och den måttfulla produktionen, lyfter hela anrättningen till en högre nivå. En stjärna har fötts. Home again är en varm, själfull och helgjuten skiva att återkomma till om och om igen.

Evelina Burström