Det finns andra sätt för författarjaget att lysa starkt i litteraturen än i det i dag hos läsarna så alltmer eftersökt självbiografiska. I samtal med Annelie Bränström Öhman berättade Monika Fagerholm i Idun under lördagen om hur hon når fiktionen genom att tvinga sig själv nära sitt innersta.

- Bara genom att skriva sig ner mot det som bränner blir det bra.

Teknisk skicklighet och väl utförda stilistiska grepp hos en författare kan vara ett skydd mot det som verkligen känns, menade Monika Fagerholm: man måste våga röra sig mot sin skam, mot sina smärtpunkter.

Skrivarbetet av Den amerikanska flickan och senare Glitterscenen påbörjades i personliga livssorger. Moderns bortgång i kombination med en kamp mot ett eget alkoholmissbruk fick Monika Fagerholm att inse hur hennes känsloliv blivit automatiserat.

- Jag insåg att jag agerade sorg, det var fasansfullt att upptäcka att jag blivit en slags reaktionsmaskin.

Känslan av att vara levande död bröts genom skrivandet och sorgen efter mammans död och den egna kampen färgade skapandet av Doris och Sandra i boken Den amerikanska flickan, en berättelse som börjar i leken och slutar i tragedi.

Alla skriver sig själva i någon mån, menade Monika Fagerholm, som lärt sig lita på sina intuitiva bilder, de ger bättre ingångar till språket och berättelsen än att läsa och tänka sig fram. Hon berättar om en tydlig bild som kom för henne inför Glitterscenen, av två kvinnor på varsin stol som klipper mattrasor, tygremsor som ringlar ner i ett ämbar mellan dem.

- Mattrasorna fick följa med i berättelsen i form av klippandet, när bilderna glider undan och försvinner finns sorgen därunder med sitt speciella ljud av klippande.

Arbetet med Glitterscenen var en mödosam process, om det har Monika Fagerholm berättat i tidigare intervjuer. Den avgörande frågan; varför är den här boken skapad, vilken enligt Fagerholm både bör kunna besvaras av författaren och läsaren, förblev gäckande, berättar hon.

Det som bröt förlamningen var även här den självbiografiska ingången när Monika Fagerholm i romangestalten Maj-Gun fick syn på sig själv blev skrivandet plötsligt intressant.

- Jag tyckte att jag var som Maj-Gun, jag tycker om henne. Hon blir i boken en annan, hon försöker lära sig av sina misstag, hon försöker bli vuxen.

Maj-Gun när i boken dessutom författardrömmar, är i så mån en konkurrerande författare i verket, påpekade Annelie Bränström Öhman.

- Maj-Gun har skrivit och skrivit och till sist har hennes skrivande blivit oärligt, något hon bara vill fly ifrån. Där finns beröringspunkten med mig, hur svårt det än är handlar skrivandet alltid om extrem ärlighet.

Man måste ställa sig själv mot väggen, ta bort alla lögner. Genom att gå ner till absolut ärlighet kan fiktionen sedan byggas. Alldeles för många av oss lever i livslögner, menade Monika Fagerholm.

- Vi lever i ett överfiktionaliserat samhälle.

Sara Meidell