Att de litterära självframställningarna består av en brokig skara böcker är något som ibland glöms bort i diskussionen om fakta och fiktion, men i samtalet mellan finlandssvenska författaren Märta Tikkanen och Anita Salomonsson på Littfest framgick detta med all önskvärd tydlighet.

De senaste tio, femton åren har ”fakta och fiktion” varit på allas läppar i den litterära diskussionen. Det självbiografiska skrivandet, även kallat autofiktion, kulminerade med Lars Noréns svarta dagböcker 2008.

Trodde vi åtminstone. Men norrmannen Karl Ove Knausgård lyckas vrida autofiktionen ett varv till. Och att Ingrid Elams historieskrivning över jaget i litteraturen, Jag. En fiktion, kom ut just i år är ingen tillfällighet.

Samtidigt består de litterära självframställningarna av en brokig skara böcker, något som ibland glöms bort i diskussionen, men som framgick med all önskvärd tydlighet när finlandssvenska författaren Märta Tikkanen samtalade med Västerbottenförfattaren Anita Salomonsson på Littfest under rubriken Att skriva sitt liv.

Båda författarna har i stor utsträckning använt sina egna liv som stoff för sitt skrivande, och båda beskriver att de gjort det av en inre nödvändighet. Men i övrigt är det mycket som skiljer dem åt.

Märta Tikkanen var, när hon gav ut sina första böcker, redan en del av den finlandssvenska kulturaristokratin. Hennes dåvarande make hette Henrik Tikkanen och var en välkänd aforistiker, tecknare och författare som gjorde skandal med sina utlämnande, självbiografiska romaner.

- Allt han skrev var självbiografiskt. Så jag insåg att hur jag än försöker gömma mig kommer man att läsa mina böcker som svar på det som Henrik skriver. Det är ingen idé att skriva om en tvåbarnsmamma i ett höghus när jag är en fyrbarnsmamma i ett radhus.

Anita Salomonssons liv innan skrivandet var av ett annat slag. Hon växte upp i Hjoggböle, i skuggan av den litterära och mediala cirkusen. Som mellanbarn såg hon hur modern drog det tunga lasset i familjen medan fadern flydde till träsket och fiskarna. En dag hittade hon en timmermanspenna i sin fars verktygslåda och med den börjar hon skriva sitt liv. Visserligen är hennes böcker självbiografiska, men de handlar om att ge röst åt dem som inte annars hörs, snarare än att över- rösta dem som pratar för mycket.

- Jag är fortfarande den lilla socialsekreteraren i familjen, säger mellanbarnet Anita Salomonsson.

Samtalet mellan Tikkanen och Salomonsson rör sig långt ifrån de teoretiska hårklyverier och skvallerfaktor som på senare tid präglat diskussionerna kring Knausgård och Felicia Feldt. Men delvis beror det på att tiden gjutit olja på vågorna. Även Märta Tikkanen fick till en början utstå hård kritik för sina böcker. Man tyckte att hon ”kackade i eget bo”.

När hon skrev sina böcker om maken Henrik, 1988 respektive 2002, var han redan död. Hade han levt skulle han säkert haft massor att tillsäga, säger Märta Tikkanen. Men han skulle också ha varit nöjd.

- Haha, skulle han ha sagt. Här har man varit död i tjugo år och så kommer det en bok om MIG!

Nils Svensson