Simon Armitage vill att hans dikter ska vara som ”en handskakning”, lätta att ta till sig och bekanta sig med, men att bekantskapen ska växa ut till något större och djupare.- Jag är inte avantgarde, inte obskyr, jag ser mig snarare som en mörkare och mer lågmäld variant av Monthy Pyton, säger författaren som läser poesi i Idun under lördagens Littfest.

Den första dikten i Simon Armitages första diktsamling heter Snow Joke. Den handlar om en man som trotsar vädervarningarna och ger sig iväg i sin Volvo. Han fastnar i en snöstorm och medan bilen täcks av snö reflekterar han över de små vardagssituationer som han snart inte längre kommer att vara en del av.

Dikten skrevs för över 20 år sedan i norra England. I dag är diktaren i norra Sverige, i Umeå, och det har just gått upp för honom att den där historien som han läste om i de engelska medierna, om mannen som hittades levande efter två månader i en översnöad bil, den utspelades strax norr om den stad han nu befinner sig i för att läsa poesi.

- Det var småkusligt redan när jag läste om händelsen. Den var så nära min dikt. Men det här, att vara så nära själva platsen Jag måste försöka ta mig dit, säger Armitage.

Och det ska väl kunna gå, före eller efter poesiuppläsningen på Idunteatern i dag. Och att dikten, Snow Joke, kommer att finnas på programmet är knappast en djärv gissning.

Simon Armitage är en välkänd författare i England. Han har skrivit romaner, dramer, ett operalibretto och gjort massor av kulturprogram för radio och tv. På senare tid har han till och med startat ett rockband.

Men det var som poet han slog igenom och det är i den egenskapen han gästar Umeås Littfest. Han är född utanför Huddersfield som i sin tur ligger mellan Manchester och Leeds.

Det var härifrån, det norra industrialiserade England, som en ny våg av författare kom i slutet av 1950- och början av 60-talet. Med titlar som ”Lördagskväll och söndagsmorgon” föddes diskbänksrealismens unga arga arbetare, en ”working class anti-hero”. Det var inte bara en fråga om klass, det handlade också om geografi: nord mot syd.

Men det var då. Sedan kom Thatcher, gruvarbetarnas strejknederlag och industrinedläggningarna. Norra England tvingades ömsa skinn, bli något annat.

Så också en poet från West Yorkshire som Simon Armitage. När han slår igenom under 90-talet ärver han föregångarnas poetiska landskap: pubarna, fotbollsläktarna, motorlederna, tegelradhusen, ljunghedarna. Men det politiska landskapet är ett helt annat.

- Under 90-talet såg utvecklingen i norr positiv ut. Städerna hittade ny styrka ur sina traditioner, vidareutvecklade och förnyade dem. Men på 2000-talet har allt gått tillbaka. Det finns inga pengar längre. Klassklyftorna och sprickan mellan nord och syd är på väg tillbaka, säger Armitage.

Simon Armitage finns utgiven på svenska i samlingsvolymen ”Framtiden var en gång en vacker plats” (Tranan). Den består av ett urval från hans åtta diktsamlingar i tolkning av Erik Bergqvist och Lars Häger.

Titeln är hämtad från den första raden i dikten ”En vision”, och den framtid som en gång var vacker, är den skalenliga staden som ställdes ut i kommunhuset med utplacerade modellmänniskor, som går med hunden eller strosar längs boulevarden efter kvällsbion. Och som i dag finns slängd i den kalla vinden vid avfallsområdet, ”genomblåst av andra, besläktade framtider, samtliga olevda och nu fullständigt utdöda.”

Simon Armitage vill att hans dikter ska vara som ”en handskakning”, lätta att ta till sig och bekanta sig med, men att bekantskapen ska växa ut till något större och djupare.

- Jag är inte avantgarde, inte obskyr, jag ser mig snarare som en mörkare och mer lågmäld variant av Monthy Pyton. Kanske kan man tala om poetiska sketcher

Det svenska urvalet bjuder på en hel del i den vägen från senare års produktion. Ibland har formen här övergått till ett mellanting mellan poesi och prosa. Det handlar om berättelser som rotas i vardagsmyllan men växer ut till absurditeter av det existentiella slaget. Det kan ske lite varstans: på apoteket, på flygplatsen, på skogsutflykten där den frånskilde pappan ska få lite ”kvalitetstid” med sonen.

Eller som i samlingens sista dikt, ”Kväll”. Diktens du, tolvåringen, sticker hemifrån, lovar att inte bli sen, men när han kommer hem väntar hustrun och sonen på honom.

”Du ber om ursäkt. Du trodde du / kom i tid. Hur kunde det bli så sent”

Anders Sjögren