När Horace Engdahl besökte fredagens Littfest kretsade samtalet kring vår tids oförmåga att hänge sig och Engdahls uppgörelse med sitt yngre, postmoderna jag.

Det finns en intervju i Månadsjournalen, från 1998, där Horace Engdahl berättar hur han först kom till insikt om sin retoriska förmåga. Året var 1963. Horace Engdahl hade inlett sin konfirmationsundervisning. Pastor Ulfvenbrand samlade sina konfirmander kring en öppen brasa och läste ett stycke ur Bibeln, bad sedan ungdomarna kommentera. ”Jag hade alltid varit bäst i alla ämnen, men jag blev själv helt överrumplad av alla ord som vällde fram ur mig”, säger Horace Engdahl i Månadsjournalen. ”Ulfvenbrand blev stum. De andra gapade. Det var en alldeles ny känsla: att ha retoriska resurser. Jag kunde tala så att människor blev förstummade, tala så att människor blev gripna. Då insåg jag att läsning och utläggning hör ihop.”

De som besökte gårdagens samtal mellan Horace Engdahl och Anders Öhman, professor i litteraturvetenskap, nickar kanske igenkännande åt anekdoten. Den reslige Engdahl ser inte helt bekväm ut i den handsnidade trästolen säger att den påminner om de gamla träbänkar som brukade finnas på ryska tåg men i samtalet rör han sig obehindrat.

Anders Öhman inleder med en betraktelse över Engdahls senaste bok, aforismsamlingen Cigaretten efteråt, där man, enligt Öhman, kan utläsa en motsättning mellan å ena sidan rätten att vara oengagerad att, som Ekelöf uttrycker det, ”leva som vore man död” och å andra sidan förmågan att hänge sig förbehållslöst. Horace Engdahl nickar igenkännande åt kommentaren. Motsättningen ligger förborgad i själva författarrollen, menar han.

- Det är lite som när man var barn och lekte kurragömma. Man ville inte bli hittad omedelbart, man ville ha ett bättre gömställe än alla andra. Men samtidigt blev det ju hemskt trist om man aldrig blev hittad. Det där är ett olösligt problem, som författare vill man vara ifred, och ständigt vara på allas läppar.

Men i dag är det bristen på hängivelse som breder ut sig, menar han. Kritisk distans i all ära, men kärleken är en saga

- Och om vi inte tror på sagan kan vi inte leva med kärleken i verkligheten.

Den här motsättningen mellan det kritiska tänkande som genomgriper varenda aspekt av det mänskliga livet och förmågan att ge sig hän, återkommer som en röd tråd genom samtalet. Finns det ett mått av självkritik här, undrar Anders Öhman. Gör du upp med ditt yngre, postmoderna jag som under 1980-talet riktade skarp kritik mot den litterära berättarkonsten? Ja, svarar Engdahl och tillägger:

- Det var en kamp vi förlorade. Till slut sitter man ju ändå här och berättar om sitt motstånd mot berättandet.

Och hur många dekonstruktioner han än genomförde under 1980-talet, har han kanske i grund och botten hela tiden förblivit den goda berättare som han var redan 1963.

Nils Svensson