Nina Hemmingssons, Nanna Johanssons och Sara Granérs seriekaraktärer penetrerar åtskilliga av vår tids nojor genom att visa upp ett galleri av dem som faller utanför ramarna i sina försök att passa in.

Teater

Vårens nyckelord är ångvält
Manus: Gustav Tegby utifrån Nina Hemingssons, Sara Granérs och Nanna Johanssons serieböcker
Regi: Maja Salomonson
Medverkande: Malin Cederbladh, Eva Rexed, Johannes Wanselow och Louise Löwenberg
Scenografi & kostym: Johanna Mårtensson
Ljusdesign: Jenny Larsson
Ljuddesign: Magnus Larsson
Sagateatern

Först välkomnas vi av en jättestor brunbjörn som också ganska snabbt visar sig vara ganska ego då han försöker hitta en plats i publiken och då gärna också sitta i knät på någon och skymma sikten. På scenen: fyra bajamajor, ballonger och figurer som traskar lite rastlöst omkring. Så tar den cowboyklädda konferencieren, träffsäkert spelad av Malin Cederbladh, till orda och välkomnar oss till som han hoppas, en underbar afton med hemlig gäst, lyckohjul, ”killarna som aldrig sade hora”, rockmusikuppträdande och mycket mycket mer.

Vi lär känna den hysteriskt sammanhållna och tvångsmässigt lyckliga familjen Mogren; alla i likadana cykelhjälmar som inte får tas av om fadern får bestämma, pensionärsdamerna som har fler böjelser än vad som vanligtvis och orättvist förväntas av gamla, ”Den bästa kvinnan” som febrilt försöker att undkomma alla konflikter genom att anorektiskt vara perfekt, glad och lättsam och som tycker att hon lyckas så väl att hon med illa dold narcissism förblir osårbar.

Hennes motpol är ”Krabban”, den fallna, försupna och intill missbruk bekräftelsebehövande kvinnan. Vi får också möta ”Mannen som älskar kvinnor” den kränkta mannen grundligt välspelad av Johannes Wanselow, och dennes uttalade krav på att denna kärlek är något som kvinnan skall stå till svars för. Han är kränkt för att ”du inte gav allt i varenda sekund”. ”Rockkillen” spelad av Louise Löwenberg, är om möjligt den största favoriten i galleriet och detta för att han är en så klockrent utmejslad karaktär. Kanske den som är lättast att känna igen, även om alla karaktärerna verkligen penetrerar åtskilliga av våra moderna nojor och försök. De som faller utanför och inte orkar vara perfekta, men kanske just därför är mänskliga och pekar ut de skevheter vi lever med allra tydligast, är kanske ”emosarna” som truligt tävlar i vem som mår sämst.

Som teater har serietecknarna Nina Hemmingsson, Nanna Johansson och Sara Granérs karaktärer fått en udd av ”Klungan” om än med mer tydliga feministiska utgångspunkter.

Det gemensamma är att dessa två skilda konstnärliga team som vill vrida runt i våra föreställningar om hur vi gör och beter oss och vilka normer som styr och visa på samtida fenomen (för att ge ytterligare ett exempel: diagnostryggheterna i form av bokstavskombinationer som i dåliga fall hindrar oss från att vara en mångfald) är att det tas tydligt parti för det udda.

I vilken form de än må vara så är det den överdrivna människan, den som är för mycket, som ges sitt utrymme i stället för att som på många ställen i samhället bekämpas.

Marit Strandberg