Kultur

Kollektivet framför allt

Publicerad 16 mars 2012

Kultur Jan Arnald, alias Arne Dahl, valde poliskollektivet framför den ensamme snuten.
– Jag ville inte skriva ännu en roman där folkhemmets fall tar plats i kommissariens mage.
I dag besöker han Littfest i Umeå för ett samtal om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren Michael Tapper.

FÖLJ ÄMNEN

När Jan Arnald, under pseudonymen Arne Dahl, gav ut sin första kriminalroman om A-gruppen 1998, hade han redan publicerat en roman, ett prosaverk, en novellsamling, en diktsamling och en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Dessutom var han kritiker på Dagens-Nyheter. Det var med andra ord en författare väl hemmastad i de höglitterära salongerna som gav sig i kast med vår tids mest älskade men också bespottade genre: polisromanen.

– Jag insåg att jag var tvungen att hitta en egen nisch och ett eget tonfall om jag ville fortsätta med det här under en längre tid, säger Jan Arnald på telefon från Stockholm.

I dag kommer han till Umeå och Littfest för att prata om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren och kritikern Michael Tapper. Just snuten, eller snutarna, var någonting som Jan Arnald funderade mycket på när han skrev sin första deckare.

– Två saker var viktiga. Jag ville inte skriva om den gamla vanliga deckarsnuten. Jag ville skapa karaktärer som gick utanför den lätt missanpassade, lätt alkoholiserade, lätt operaälskande polisen och i stället skildra ett välfungerande kollektiv. Det andra var att det skulle hålla i tio böcker. Då gällde det att skapa tillräckligt djupa eller runda karaktärer som de säger i Tyskland.

Att han valde att skriva om ett kollektiv, A-gruppen, i stället för en ensam hjälte, var anledningen till att han orkade skriva tio böcker på tio år utan att känna leda. Tröttnade han på en person kunde han fokusera på en annan ett tag.

– Nu har jag börjat på en ny serie (Opcop, red. anm.) och då har det blivit ett europeiskt kollektiv i stället. Jag trivs med kollektivformen när det gäller deckare. Personerna i mina andra romaner är mer ensamma.

I grund och botten finns det även en politisk förhoppning, berättar Jan Arnald, en utopisk idé om det fungerande kollektivet. Polisromanen har ofta beskyllts för att vara reaktionär genom sitt upphöjande av den ensamma, starka individen som tar lagen i egna händer (läs: Gunvald Larsson) eller genom sin skildring av den tilltufsade, godhjärtade poliskommissarien som begråter sina medmänniskor (läs: Kurt Wallander). ”Kriminalgenren erbjuder ju samtidigt ett skydd mot smärta och sociala tragedier; någon luttrad kommissarie får alltid fungera som krock- kudde mot ångesten. Det polisiära rutinarbetet, vare sig det beskrivs av Mankell, Nesser eller Edwardson, gör oss lugna trots det värsta tänkbara alltid just har inträffat”, skriver Göran Greider i en essä om deckarnas samhällskritik (eller brist på kritik, om man ska tro Greider).

Michael Tapper, som ska intervjua Jan Arnald på Littfest, är inne på samma linje i sin avhandling Snuten i skymningslandet (2011). ”När Henning Mankell ställer sig i Sjöwall-Wahlöös fotspår mer än femton år efter Terroristerna är det få som ifrågasätter den alarmistiska samhällsskildringen. Tvärtom är Sjöwall-Wahlöös katastrofscenario om en ständigt ökande och allt råare brottslighet än sannare kring millennieskiftet eftersom påståendet nu ligger i linje med återgången till straffrättsprincipen och ersättningen av synen på brott som socialt fenomen med synen på brott som uttryck för ondska”, skriver Tapper. Och Jan Arnald stämmer delvis in i kritiken.

– Han kan säkert få in en liten poäng mot mig där, ibland får jag frågor från folk som undrar: är det verkligen så illa som du skriver, vi som trodde att det var så bra. Men vi kan inte heller låtsas om som att vi fortfarande lever i ett Agatha Christie-samhälle där idyllen störs för att sedan återställas igen. Det är här som deckaren måste utspela sig, i ett mörkt hörn av samhället.

Nils Svensson

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Grymt och gripande

Grymt och gripande

Bok I ett omvälvningens Kiruna utspelar sig Ann-Helene Laestadius nya roman – hennes bästa hittills skriver VK:s Lena Kjersén Edman som i dag boktipsar om tre kapitelböcker för unga sommarlovsläsare. ?

Hon blir operans musikchef

Klart: Hon blir operans musikchef

Musik Elisabet Ljungar får treåriga förordnandet och blir Marco Feklistoffs efterträdare. ?

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Prinsbesök väckte idé om utställning

Prinsbesök väckte idé om utställning

Konst Fem monumentalskulpturer av Tony Cragg kan skådas av förbipasserande på vägen vid Djurgårdskanalen i Stockholm. Prins Daniel och Galleri Andersson/Sandström är initiativtagare till den annorlunda utställningen. ?

Tystnaden kring klass- resenären

Tystnaden kring klass-
resenären

Kultur Glödpunkten av revolt, berättelsen om klassresans pris och modet att ta mått på tystnadens tyngd gör Elena Ferrante oumbärlig, skriver Annelie Bränström Öhman. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Tips från Kulturredaktionen
Livet – ett skydd mot litteraturförgiftning

Livet – ett skydd mot litteraturförgiftning

THERESE ERIKSSON Om man måste läsa för att kunna leva, måste man då inte leva för att kunna skriva? ?

Dikt inför en riksdagsvotering

Dikt inför en riksdagsvotering

Kulturkrönikor På tisdag röstar riksdagen om ett lagförslag av skam och cynism. Sara Meidell skriver en dikt där andra ord saknas. ?

Mest läst på kultur