Kultur

Kollektivet framför allt

Publicerad 16 mars 2012

Kultur Jan Arnald, alias Arne Dahl, valde poliskollektivet framför den ensamme snuten.
– Jag ville inte skriva ännu en roman där folkhemmets fall tar plats i kommissariens mage.
I dag besöker han Littfest i Umeå för ett samtal om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren Michael Tapper.

FÖLJ ÄMNEN

När Jan Arnald, under pseudonymen Arne Dahl, gav ut sin första kriminalroman om A-gruppen 1998, hade han redan publicerat en roman, ett prosaverk, en novellsamling, en diktsamling och en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Dessutom var han kritiker på Dagens-Nyheter. Det var med andra ord en författare väl hemmastad i de höglitterära salongerna som gav sig i kast med vår tids mest älskade men också bespottade genre: polisromanen.

– Jag insåg att jag var tvungen att hitta en egen nisch och ett eget tonfall om jag ville fortsätta med det här under en längre tid, säger Jan Arnald på telefon från Stockholm.

I dag kommer han till Umeå och Littfest för att prata om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren och kritikern Michael Tapper. Just snuten, eller snutarna, var någonting som Jan Arnald funderade mycket på när han skrev sin första deckare.

– Två saker var viktiga. Jag ville inte skriva om den gamla vanliga deckarsnuten. Jag ville skapa karaktärer som gick utanför den lätt missanpassade, lätt alkoholiserade, lätt operaälskande polisen och i stället skildra ett välfungerande kollektiv. Det andra var att det skulle hålla i tio böcker. Då gällde det att skapa tillräckligt djupa eller runda karaktärer som de säger i Tyskland.

Att han valde att skriva om ett kollektiv, A-gruppen, i stället för en ensam hjälte, var anledningen till att han orkade skriva tio böcker på tio år utan att känna leda. Tröttnade han på en person kunde han fokusera på en annan ett tag.

– Nu har jag börjat på en ny serie (Opcop, red. anm.) och då har det blivit ett europeiskt kollektiv i stället. Jag trivs med kollektivformen när det gäller deckare. Personerna i mina andra romaner är mer ensamma.

I grund och botten finns det även en politisk förhoppning, berättar Jan Arnald, en utopisk idé om det fungerande kollektivet. Polisromanen har ofta beskyllts för att vara reaktionär genom sitt upphöjande av den ensamma, starka individen som tar lagen i egna händer (läs: Gunvald Larsson) eller genom sin skildring av den tilltufsade, godhjärtade poliskommissarien som begråter sina medmänniskor (läs: Kurt Wallander). ”Kriminalgenren erbjuder ju samtidigt ett skydd mot smärta och sociala tragedier; någon luttrad kommissarie får alltid fungera som krock- kudde mot ångesten. Det polisiära rutinarbetet, vare sig det beskrivs av Mankell, Nesser eller Edwardson, gör oss lugna trots det värsta tänkbara alltid just har inträffat”, skriver Göran Greider i en essä om deckarnas samhällskritik (eller brist på kritik, om man ska tro Greider).

Michael Tapper, som ska intervjua Jan Arnald på Littfest, är inne på samma linje i sin avhandling Snuten i skymningslandet (2011). ”När Henning Mankell ställer sig i Sjöwall-Wahlöös fotspår mer än femton år efter Terroristerna är det få som ifrågasätter den alarmistiska samhällsskildringen. Tvärtom är Sjöwall-Wahlöös katastrofscenario om en ständigt ökande och allt råare brottslighet än sannare kring millennieskiftet eftersom påståendet nu ligger i linje med återgången till straffrättsprincipen och ersättningen av synen på brott som socialt fenomen med synen på brott som uttryck för ondska”, skriver Tapper. Och Jan Arnald stämmer delvis in i kritiken.

– Han kan säkert få in en liten poäng mot mig där, ibland får jag frågor från folk som undrar: är det verkligen så illa som du skriver, vi som trodde att det var så bra. Men vi kan inte heller låtsas om som att vi fortfarande lever i ett Agatha Christie-samhälle där idyllen störs för att sedan återställas igen. Det är här som deckaren måste utspela sig, i ett mörkt hörn av samhället.

Nils Svensson

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Teater skapar kontakt

Teater skapar kontakt

Kultur Ögonblicksteatern i Umeå har tagit babyteater till Mellanöstern genom sin medverkan på teaterfestivalen för barn och unga i Beit Jala utanför Betlehem. ?

Livresa från lust till eftertanke

Livresa från lust till eftertanke

Bok Ett bemärkt svenskt författarskap i skymundan lyfts fram i full synlighet när Ingela Strandberg sammanställt en livsantologi ur tolv diktsamlingar, det skriver Gunnar Balgård. ?

Penningens makt ett hot från höger

Penningens makt ett hot från höger

Kultur Per Runesson om de superrika familjer som etablerat sig som en egen kraft i den amerikanska politiken. ?

Samhällsbyggaren Lundbohm

Samhällsbyggaren Lundbohm

Essä Hjalmar Lundbohms livsgärning som samhällsbyggare i Kiruna får en mer nyanserad bild i en ny avhandling av Curt Persson, det skriver historikern Bert Mårald. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Mänskligt att gå till fots

Mänskligt att gå till fots

Örjan Abrahamsson Om gåendet som litterär nisch i den moderna romankonsten. ?

Operan står inför ett definierande vägskäl

Operan står inför ett definierande vägskäl

SARA MEIDELL Att Norrlandsoperan rustas upp för långsiktiga behov ger hopp, men finansiering av verksamheten förblir en akut fråga att lösa. ?

Mest läst på kultur