Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Kultur

Kollektivet framför allt

Publicerad 16 mars 2012

Kultur Jan Arnald, alias Arne Dahl, valde poliskollektivet framför den ensamme snuten.
- Jag ville inte skriva ännu en roman där folkhemmets fall tar plats i kommissariens mage.
I dag besöker han Littfest i Umeå för ett samtal om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren Michael Tapper.

När Jan Arnald, under pseudonymen Arne Dahl, gav ut sin första kriminalroman om A-gruppen 1998, hade han redan publicerat en roman, ett prosaverk, en novellsamling, en diktsamling och en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Dessutom var han kritiker på Dagens-Nyheter. Det var med andra ord en författare väl hemmastad i de höglitterära salongerna som gav sig i kast med vår tids mest älskade men också bespottade genre: polisromanen.

- Jag insåg att jag var tvungen att hitta en egen nisch och ett eget tonfall om jag ville fortsätta med det här under en längre tid, säger Jan Arnald på telefon från Stockholm.

I dag kommer han till Umeå och Littfest för att prata om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren och kritikern Michael Tapper. Just snuten, eller snutarna, var någonting som Jan Arnald funderade mycket på när han skrev sin första deckare.

- Två saker var viktiga. Jag ville inte skriva om den gamla vanliga deckarsnuten. Jag ville skapa karaktärer som gick utanför den lätt missanpassade, lätt alkoholiserade, lätt operaälskande polisen och i stället skildra ett välfungerande kollektiv. Det andra var att det skulle hålla i tio böcker. Då gällde det att skapa tillräckligt djupa eller runda karaktärer som de säger i Tyskland.

Att han valde att skriva om ett kollektiv, A-gruppen, i stället för en ensam hjälte, var anledningen till att han orkade skriva tio böcker på tio år utan att känna leda. Tröttnade han på en person kunde han fokusera på en annan ett tag.

- Nu har jag börjat på en ny serie (Opcop, red. anm.) och då har det blivit ett europeiskt kollektiv i stället. Jag trivs med kollektivformen när det gäller deckare. Personerna i mina andra romaner är mer ensamma.

I grund och botten finns det även en politisk förhoppning, berättar Jan Arnald, en utopisk idé om det fungerande kollektivet. Polisromanen har ofta beskyllts för att vara reaktionär genom sitt upphöjande av den ensamma, starka individen som tar lagen i egna händer (läs: Gunvald Larsson) eller genom sin skildring av den tilltufsade, godhjärtade poliskommissarien som begråter sina medmänniskor (läs: Kurt Wallander). ”Kriminalgenren erbjuder ju samtidigt ett skydd mot smärta och sociala tragedier; någon luttrad kommissarie får alltid fungera som krock- kudde mot ångesten. Det polisiära rutinarbetet, vare sig det beskrivs av Mankell, Nesser eller Edwardson, gör oss lugna trots det värsta tänkbara alltid just har inträffat”, skriver Göran Greider i en essä om deckarnas samhällskritik (eller brist på kritik, om man ska tro Greider).

Michael Tapper, som ska intervjua Jan Arnald på Littfest, är inne på samma linje i sin avhandling Snuten i skymningslandet (2011). ”När Henning Mankell ställer sig i Sjöwall-Wahlöös fotspår mer än femton år efter Terroristerna är det få som ifrågasätter den alarmistiska samhällsskildringen. Tvärtom är Sjöwall-Wahlöös katastrofscenario om en ständigt ökande och allt råare brottslighet än sannare kring millennieskiftet eftersom påståendet nu ligger i linje med återgången till straffrättsprincipen och ersättningen av synen på brott som socialt fenomen med synen på brott som uttryck för ondska”, skriver Tapper. Och Jan Arnald stämmer delvis in i kritiken.

- Han kan säkert få in en liten poäng mot mig där, ibland får jag frågor från folk som undrar: är det verkligen så illa som du skriver, vi som trodde att det var så bra. Men vi kan inte heller låtsas om som att vi fortfarande lever i ett Agatha Christie-samhälle där idyllen störs för att sedan återställas igen. Det är här som deckaren måste utspela sig, i ett mörkt hörn av samhället.

Nils Svensson

Sara Danius blir ny ständig sekreterare

Sara Danius blir ny ständig sekreterare

Kulturtelegram Författaren Peter Englund ersätts av Sara Danius som ständig sekreterare för Svenska Akademin. Hon blir den första kvinnan på posten.

Peter Englund slutar

Peter Englund slutar

Kulturtelegram Peter Englund slutar som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Han ersätts av Sara Danius.

Skådespelaren __Ingvar Kjellson död

Skådespelaren
Ingvar Kjellson död

Kultur Skådespelaren Ingvar Kjellson är död. Han avled på torsdagen efter en tids sjukdom, 91 år gammal. ?

Varsågod och sitt, __herr Östergren

Varsågod och sitt,
herr Östergren

Nyheter I dag får Klas Östergren inta stol nummer 11 bland de Aderton under Svenska Akademiens traditionella högtidssammankomst. ?

En sökare som bygger broar

En sökare som bygger broar

Kultur Författarskapet, staden och gapet mellan människorna där, om det pratar Goran Vojnovic mötet med VK:s Erik Jonsson på resa i Slovenien.  ?

Mediala vålnader

Bok Byung-Chul Han slår ett slag för hemligheten i sin tankar kring det digitala i mediakritiska essäsamlingen I svärmen. ?

Den analoga och digitala julen

Den analoga och digitala julen

Krönikor När möjligheterna att fira en gammal superanalog jul uteblir är det dags att uppfinna nya jultraditioner i takt med samtiden, skriver Peter Bryngelsson.  ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Radhuslivets exotiska skildrare

Radhuslivets exotiska skildrare

Bok Luleåförfattaren Anita Nilsson får vardagen att stå på kant lite grann, skriver VK:s Gunnar Balgård. ?

Mot ett nytt liv bortom loggan

Mot ett nytt liv bortom loggan

Krönikor Uppgiften att skriva årssammanfattningar kommer alltid vid fel tid på året.  ?

"Delpy förtjänar sin hyllning"

"Delpy förtjänar sin hyllning"

Film/TV Om du inte får jobb du vill ha kan du gnälla. Skådespelerskan Julie Delpy valde i stället att göra sina egna filmer, skriver VK:s Lars Böhlin. ?

Mest läst på Kultur