Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Kultur

Kollektivet framför allt

Publicerad 16 mars 2012

Kultur Jan Arnald, alias Arne Dahl, valde poliskollektivet framför den ensamme snuten.
- Jag ville inte skriva ännu en roman där folkhemmets fall tar plats i kommissariens mage.
I dag besöker han Littfest i Umeå för ett samtal om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren Michael Tapper.

När Jan Arnald, under pseudonymen Arne Dahl, gav ut sin första kriminalroman om A-gruppen 1998, hade han redan publicerat en roman, ett prosaverk, en novellsamling, en diktsamling och en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Dessutom var han kritiker på Dagens-Nyheter. Det var med andra ord en författare väl hemmastad i de höglitterära salongerna som gav sig i kast med vår tids mest älskade men också bespottade genre: polisromanen.

- Jag insåg att jag var tvungen att hitta en egen nisch och ett eget tonfall om jag ville fortsätta med det här under en längre tid, säger Jan Arnald på telefon från Stockholm.

I dag kommer han till Umeå och Littfest för att prata om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren och kritikern Michael Tapper. Just snuten, eller snutarna, var någonting som Jan Arnald funderade mycket på när han skrev sin första deckare.

- Två saker var viktiga. Jag ville inte skriva om den gamla vanliga deckarsnuten. Jag ville skapa karaktärer som gick utanför den lätt missanpassade, lätt alkoholiserade, lätt operaälskande polisen och i stället skildra ett välfungerande kollektiv. Det andra var att det skulle hålla i tio böcker. Då gällde det att skapa tillräckligt djupa eller runda karaktärer som de säger i Tyskland.

Att han valde att skriva om ett kollektiv, A-gruppen, i stället för en ensam hjälte, var anledningen till att han orkade skriva tio böcker på tio år utan att känna leda. Tröttnade han på en person kunde han fokusera på en annan ett tag.

- Nu har jag börjat på en ny serie (Opcop, red. anm.) och då har det blivit ett europeiskt kollektiv i stället. Jag trivs med kollektivformen när det gäller deckare. Personerna i mina andra romaner är mer ensamma.

I grund och botten finns det även en politisk förhoppning, berättar Jan Arnald, en utopisk idé om det fungerande kollektivet. Polisromanen har ofta beskyllts för att vara reaktionär genom sitt upphöjande av den ensamma, starka individen som tar lagen i egna händer (läs: Gunvald Larsson) eller genom sin skildring av den tilltufsade, godhjärtade poliskommissarien som begråter sina medmänniskor (läs: Kurt Wallander). ”Kriminalgenren erbjuder ju samtidigt ett skydd mot smärta och sociala tragedier; någon luttrad kommissarie får alltid fungera som krock- kudde mot ångesten. Det polisiära rutinarbetet, vare sig det beskrivs av Mankell, Nesser eller Edwardson, gör oss lugna trots det värsta tänkbara alltid just har inträffat”, skriver Göran Greider i en essä om deckarnas samhällskritik (eller brist på kritik, om man ska tro Greider).

Michael Tapper, som ska intervjua Jan Arnald på Littfest, är inne på samma linje i sin avhandling Snuten i skymningslandet (2011). ”När Henning Mankell ställer sig i Sjöwall-Wahlöös fotspår mer än femton år efter Terroristerna är det få som ifrågasätter den alarmistiska samhällsskildringen. Tvärtom är Sjöwall-Wahlöös katastrofscenario om en ständigt ökande och allt råare brottslighet än sannare kring millennieskiftet eftersom påståendet nu ligger i linje med återgången till straffrättsprincipen och ersättningen av synen på brott som socialt fenomen med synen på brott som uttryck för ondska”, skriver Tapper. Och Jan Arnald stämmer delvis in i kritiken.

- Han kan säkert få in en liten poäng mot mig där, ibland får jag frågor från folk som undrar: är det verkligen så illa som du skriver, vi som trodde att det var så bra. Men vi kan inte heller låtsas om som att vi fortfarande lever i ett Agatha Christie-samhälle där idyllen störs för att sedan återställas igen. Det är här som deckaren måste utspela sig, i ett mörkt hörn av samhället.

Nils Svensson

Musikalisk hängivenhet

Musikalisk hängivenhet

Musik Konserten med Mats Öberg handlar om mycket värme, både musikaliskt och känslomässigt. ?

De små upptågens Doktor Glas

De små upptågens Doktor Glas

Scen Visst berättar Thorsten Flinck samma berättelse om ensamhet, äktenskaplig olycka, obesvarad kärlek och ett moraliskt dilemma som Hjalmar Söderberg. ?

Magisk kväll med Avishai Cohen

Magisk kväll med Avishai Cohen

Musik Det blev en magisk fredagkväll under den pågående jazzfestivalen då Avishai Cohen trio gick in i någon slags jazztrans.  ?

Bortom musikens gränser

Bortom musikens gränser

Musik Utan att titta upp i närmare 50 minuter bjuder pianisten Jozef Dumoulins på en resa bortom musikens gränser.  ?

Vemod i stundens ingivelse

Vemod i stundens ingivelse

Musik Pianisten Kaja Draksler från Slovenien levererar i fredagens Jazzlabb en färgstark föreställning där stundens ingivelse var ledmotivet.  ?

Chockvågor av energi

Chockvågor av energi

Musik Den rytmiska  funkestetiken ligger till grund för det experimentella när Elephant9 skakar om publiken sent på jazzfestivalens fredagkväll.  ?

Blanda inte ihop heminredning och refuseringsbrev

Blanda inte ihop heminredning och refuseringsbrev

Krönikor Anna Holmström-Degerman om centrum, periferi och knappt hörbara suckar. ”Och våra författare är gamla och dör och det blir inga nya.” ?

Försjunken i eget spel

Försjunken i eget spel

Musik Pianisten Aruán Ortiz inledde tillsammans med tre medspelare Umeå jazzfestival i Studion. Fyra musiker som inte bestämt sig för något gemensamt, skriver VK:s Gunnar Balgård. ?

Livet i skarvarna

Livet i skarvarna

Bok Ett frosseri i pubertala känsloyttringar i Tore Renbergs underhållande samtidsskildring. Om den mänskliga erfarenheten har lärt oss något, så skulle det kunna vara att människor i trängda lägen kan handla lite hur som helst.  ?

Mellan symfoni och poesi

Mellan symfoni och poesi

Musik Det är någonstans mellan symfoni och ljudpoesi som Two of a kinds två verk placerar sig själva, skriver VK:s recensent. ?

Hyllar morbror på ny skiva

Hyllar morbror på ny skiva

Kultur I dag anländer hedersgästen Mats Öberg till Umeå jazzfestival. Årets besök är extra speciellt, då huvudfokus ligger på morbror Berndt Egerbladh. ?

Sången i centrum med Babs på film

Sången i centrum med Babs på film

Musik En rolig inblick i svensk filmhistoria ges i en ny box med Alice babs gånger fem. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Holmlund var bra för kulturen

Holmlund var bra för kulturen

Krönikor Lars Böhlin: ”Lennart var en effektiv kuliss bakom vilken Umeås kulturliv kunnat jobba hyggligt ostört.”  ?

Hatet och priset på medmänsklighet

Hatet och priset på medmänsklighet

Krönikor Den stora lögnaren är den som vänder bort blicken och låtsas att allt är frid och fröjd, skriver Sara Meidell. ?

Mest läst på Kultur