Kultur

Kollektivet framför allt

Publicerad 16 mars 2012

Kultur Jan Arnald, alias Arne Dahl, valde poliskollektivet framför den ensamme snuten.
– Jag ville inte skriva ännu en roman där folkhemmets fall tar plats i kommissariens mage.
I dag besöker han Littfest i Umeå för ett samtal om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren Michael Tapper.

FÖLJ ÄMNEN

När Jan Arnald, under pseudonymen Arne Dahl, gav ut sin första kriminalroman om A-gruppen 1998, hade han redan publicerat en roman, ett prosaverk, en novellsamling, en diktsamling och en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Dessutom var han kritiker på Dagens-Nyheter. Det var med andra ord en författare väl hemmastad i de höglitterära salongerna som gav sig i kast med vår tids mest älskade men också bespottade genre: polisromanen.

– Jag insåg att jag var tvungen att hitta en egen nisch och ett eget tonfall om jag ville fortsätta med det här under en längre tid, säger Jan Arnald på telefon från Stockholm.

I dag kommer han till Umeå och Littfest för att prata om den svenska romansnuten tillsammans med filmvetaren och kritikern Michael Tapper. Just snuten, eller snutarna, var någonting som Jan Arnald funderade mycket på när han skrev sin första deckare.

– Två saker var viktiga. Jag ville inte skriva om den gamla vanliga deckarsnuten. Jag ville skapa karaktärer som gick utanför den lätt missanpassade, lätt alkoholiserade, lätt operaälskande polisen och i stället skildra ett välfungerande kollektiv. Det andra var att det skulle hålla i tio böcker. Då gällde det att skapa tillräckligt djupa eller runda karaktärer som de säger i Tyskland.

Att han valde att skriva om ett kollektiv, A-gruppen, i stället för en ensam hjälte, var anledningen till att han orkade skriva tio böcker på tio år utan att känna leda. Tröttnade han på en person kunde han fokusera på en annan ett tag.

– Nu har jag börjat på en ny serie (Opcop, red. anm.) och då har det blivit ett europeiskt kollektiv i stället. Jag trivs med kollektivformen när det gäller deckare. Personerna i mina andra romaner är mer ensamma.

I grund och botten finns det även en politisk förhoppning, berättar Jan Arnald, en utopisk idé om det fungerande kollektivet. Polisromanen har ofta beskyllts för att vara reaktionär genom sitt upphöjande av den ensamma, starka individen som tar lagen i egna händer (läs: Gunvald Larsson) eller genom sin skildring av den tilltufsade, godhjärtade poliskommissarien som begråter sina medmänniskor (läs: Kurt Wallander). ”Kriminalgenren erbjuder ju samtidigt ett skydd mot smärta och sociala tragedier; någon luttrad kommissarie får alltid fungera som krock- kudde mot ångesten. Det polisiära rutinarbetet, vare sig det beskrivs av Mankell, Nesser eller Edwardson, gör oss lugna trots det värsta tänkbara alltid just har inträffat”, skriver Göran Greider i en essä om deckarnas samhällskritik (eller brist på kritik, om man ska tro Greider).

Michael Tapper, som ska intervjua Jan Arnald på Littfest, är inne på samma linje i sin avhandling Snuten i skymningslandet (2011). ”När Henning Mankell ställer sig i Sjöwall-Wahlöös fotspår mer än femton år efter Terroristerna är det få som ifrågasätter den alarmistiska samhällsskildringen. Tvärtom är Sjöwall-Wahlöös katastrofscenario om en ständigt ökande och allt råare brottslighet än sannare kring millennieskiftet eftersom påståendet nu ligger i linje med återgången till straffrättsprincipen och ersättningen av synen på brott som socialt fenomen med synen på brott som uttryck för ondska”, skriver Tapper. Och Jan Arnald stämmer delvis in i kritiken.

– Han kan säkert få in en liten poäng mot mig där, ibland får jag frågor från folk som undrar: är det verkligen så illa som du skriver, vi som trodde att det var så bra. Men vi kan inte heller låtsas om som att vi fortfarande lever i ett Agatha Christie-samhälle där idyllen störs för att sedan återställas igen. Det är här som deckaren måste utspela sig, i ett mörkt hörn av samhället.

Nils Svensson

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Målande språk blir bilder

Målande språk blir bilder

Kultur Anneli Furmarks nya serieroman är enkelt uttryckt en bok om en annan bok, men En sol bland döda klot är också en visuell berättelse där det storslagna landskapet och en människas självmedvetenhet spelar viktiga roller.  ?

Svagheten – och styrkan – blev Oscarsons fall

Svagheten – och styrkan – blev Oscarsons fall

SARA MEIDELL Stina Oscarson skapar en välbehövlig öppning mot ett uppdaterat fält av förståelse för anorexins politiska dimensioner. ?

1947 med blick mot en öppen framtid

1947 med blick mot en öppen framtid

Bok Konflikten i Palestina är kärnan när Elisabet Åsbrink, med en blandning av stort och smått i ett fragmentariskt och subjektivt urval, tecknar året 1947. ?

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Innerlig mystik och grovhugget groteskt

Innerlig mystik och grovhugget groteskt

Konst Konsthall Norra Kvarken avslutar sommaren med en mångskiftande grupputställning på temat alltings evighet. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Stig Lindbergs  arv lever i Umeå

Stig Lindbergs
arv lever i Umeå

SARA MEIDELL Bortglömd och osynliggjord? Nej, när designkungen firar 100-årsjubileum står han ut som en stark representant för ett nytt Umeå, långt efter den folkhemstid han formgav. ?

OS en kavalkad av omusikaliska idrotter

OS en kavalkad av omusikaliska idrotter

PETER BRYNGELSSON: ”Femkamp, diskus, spjut och fäktning må vara anrika olympiska grenar men speciellt musikaliskt applicerbara är de inte.” ?

Mest läst på kultur