Under fjolåret tog en diskussion (till sist, får man väl säga) fart om det rättmätiga i att runt 3 000 pojkar varje år omskärs i Sverige. Visst har det skrivits texter om detta tidigare såväl i medierna som i till exempel riksdagen men den verkliga responsen har uteblivit.

Nu skrivs debattartiklar i tidningar och social medier. Det bloggas och tycks i tv. Många deltar. Vad det hela så småningom ändar upp i återstår att se. För positionerna är rätt låsta och politikerna, de flesta i vart fall men inte alla, ligger lågt och håller sig till politiskt korrekta fraser.

Min uppfattning är klar: manlig omskärelse är en lika orimlig som absurd sedvänja. Den borde inte vara tillåten, i vart fall inte förrän pojkarna kan bestämma själva och under alla förhållanden aldrig vara skattefinansierad om den är ideologiskt och inte medicinskt motiverad. Det är fullständigt orimligt att ett samhälle som infört förbud mot barnaga ändå accepterar att föräldrar fattar beslut om oåterkalleliga ingrepp i småpojkarnas könsorgan på sådana grunder.

Den gemensamma nämnaren för kritikerna är helt enkelt att samhället inte kan acceptera en ordning som innebär att det under vissa förhållanden är fritt fram att kränka integriteten hos en avkomma som ännu inte kapabel att uttrycka en egen vilja.

Är det tufft formulerat? En orättvis beskrivning av verkligheten? Jag, och uppenbarligen många med mig, tycker inte det.

Tillskyndarna till manlig omskärelse delar inte den verklighetsbeskrivningen. Men argumenten är ganska våldsamma och yviga och berör egentligen inte själva sakfrågan: är det försvarbart att skära i kroppsdelar på småbarn utan att det finns medicinska skäl till detta?

Kritikerna, och dit får jag väl räkna mig, vill inte acceptera religionsfriheten, heter det. De blottlägger ”majoritetens intolerans”, ”representerar ett kulturellt förmyndarskapstänkande” som förvägrar föräldrarna rätten att ge sina barn en identitet. Författaren Göran Rosenberg menar att ”oavsett argumenten för eller mot manlig omskärelse är förbudskravet ett frontalangrepp mot inte minst judendomen och judarna”. I söndagens ”God morgon världen” hade han en krönika med liknande budskap.

Men argumentationen faller på sin egen orimlighet. ”Majoritetens intolerans” handlar i det här fallet om att värna den svagaste partens rättighet. Det verkliga problemet är ju inte att en grupps intressen (religiösa eller kulturella sedvänja/tradition) åsidosätts, utan att spädbarn som inte kan värna sig och avge en egen mening oåterkalleligt kränks med nuvarande ordning.

Vad är viktigast: föräldrarnas rätt/möjlighet att få ”ge sina barn en identitet” eller barnens rätt att inte bli utsatta för ideologiskt motiverade handgripligheter av kirurgiskt slag?

Vems intresse/rättighet är viktigast? Utan tvekan barnets.

Religionsfriheten är vid och ska vara det. Men den innebär inte att allting är tillåtet ramarna har det sekulära samhället ställt upp. Föräldrar äger inte sina barns kroppar. Konstigare är det inte.

Mats Olofsson

debattredaktör