Spänningen växer inom universitetsvärlden mellan de mest ohämmade tillskyndarna av samverkan för säljande ”innovationer” å ena sidan och dem som har sitt hjärta i den helt fria och därför potentiellt mer överraskande och kritiska forskningen å den andra. Det går inte att blunda för de påtagliga och stigande risker för identitets- och trovärdighetsförluster som universiteten löper genom det ökande inflytandet från en kommersiell kulturs värderingar.

Det skriver Inge-Bert Täljedal, rektor för Umeå universitet 1999–2005.

”Ugglor ska fånga universitetsrektor.” Denna fantasieggande rubrik på nyhetsplats i Svenska Dagbladet fick mig att haja till med en rysning.

Fastän det är länge sedan som en sådan nyhet kunde angå mig direkt, sitter en del reflexer kvar och jag kände mig lite skrämd. Men så insåg jag att jag läst fel i hastigheten. Där stod ”universitetsråttor”, inte ”-rektor”. Artikeln handlade om hur man på Frescati i Stockholm vill ta till nya metoder för att skydda sitt universitetsbibliotek mot gnagare. Det vill säga inte AIK-fans från andra sidan Brunnsviken utan företrädare för arten Rattus norvegicus som tydligen gillar vetenskaplig litteratur.

Bra att man försöker göra något åt den saken. Men allting, även det önskvärda, har sitt pris. Och priset i det här fallet är självklart att många med rätta snart börjar ana ugglor i mossen. Vad är det egentligen som sker på våra universitet?

Denna bekymrade fråga diskuterades mera seriöst häromdagen under ett internationellt symposium i Kungl. Vitterhetsakademiens eleganta lokaler invid Humlegården. Också i de omgivningarna finns nog en och annan riktig råtta.

Men nu var det något annat som saken gällde, när gamla akademiska uvar diskuterade sina alltmer besvärande sensationer av det slag som på engelska kallas ”to smell a rat”.

Sedan riksdagen för drygt tjugofem år sedan befriade professorer och andra universitetslärare från skyldigheten att forska opartiskt utan bindning till kommersiella intressen, har ombyggnaden av vetenskapens tempel till saluhall (”marknadshus” i 1917 års bibelöversättning) gått fort och långt. Visserligen ännu inte så långt som många, ibland rätt blåögda, politiker och andra debattörer önskar. I

en vitt spridd tidningsartikel (bland annat i VK 9 /1) pläderade nyligen min tidigare rektorskollega Jan-Eric Sundgren (förr Chalmers, nu AB Volvo) tillsammans med nio av Sveriges största företag för än tätare samarbete mellan industrier och universitet.

Utvecklingen har dock redan hunnit så pass långt på den vägen att åtskilliga andra oroar sig. Det som då skrämmer är att den i och för sig viktiga samverkansuppgiften ska ta sådana proportioner och former att den allvarligt skadar universitetens möjligheter till fri och verkligt nydanande forskning. Till exempel har närmast korruptionsartade relationer mellan läkemedelsföretag och vissa delar av den medicinska forskningen under senare år avslöjats i USA.

Det finns en befogad rädsla för att detta ska visa sig vara toppen på ett isberg och kanske ha motsvarigheter även i andra länder och på andra kunskapsområden. Kanske i någon mån även i Sverige?

Det verkar som om spänningen växer inom universitetsvärlden mellan de mest ohämmade tillskyndarna av samverkan för säljande ”innovationer” å ena sidan och dem som har sitt hjärta i den helt fria och därför potentiellt mer överraskande och kritiska forskningen å den andra. Det råder nog ingen tvekan om att det för närvarande är de förra som har både utbildnings- och näringspolitikernas öra.

På längre sikt kan kanske förhållandet bli det omvända, om det visar sig att innovationspolitiken helt enkelt är för kortsynt och vetenskapligt feg för att kunna åstadkomma de vinstgivande forskningsresultat som åstundas men sällan kan köpas eller kommenderas fram. Eller om utbildningspolitikerna en dag, mirabile dictu, börjar uppleva samhällsklimatet som andligen fattigt och sakna den kvalificerade men föga innovationsfixerade bildning som då kanske nästan helt har försvunnit från universiteten.

Den tyngsta offentliga aktören för mer och tätare samverkan mellan näringsliv och universitet är den statliga myndighet som heter ”Verket för innovationssystem” och populärt kallas Vinnova. Att tre av landets betydande universitet nu styrs av rektorer som rekryterats från Vinnovas ledning kan uppfattas som ett löfte eller ett bekymmer, beroende på hur man står i den här skissartat beskrivna spänningen.

Under min tid som rektor arbetade jag aktivt och fokuserat för att främja samverkan med näringslivet och fortfarande ser jag förstås sådan samverkan som önskvärd. Ändå kan jag inte blunda för de påtagliga och stigande risker för identitets- och trovärdighetsförluster som universiteten löper genom det ökande inflytandet från en kommersiell kulturs värderingar. Sådan samverkan som eventuellt måste betalas med minskad trovärdighet eller försämrad kreativitet, eller i värsta fall bådadera, ter sig inte rimlig.

Men hur gör man för att i verkliga livet väga sådana faktorer mot varandra, om utvecklingen går mycket långt i riktning mot att prioritera forskning för snabb tillämpning och kommers?

Kanske kan min felläsning av Svenska Dagbladets rubrik tolkas freudianskt. Kanske avslöjades där ett hopp om att Minervas uggla symbol för vishet och bildning ska lyckas fånga universitetsrektorerna, om de frestas till alltför mycket, notera ”alltför” mycket, gnagande i fabrikörers och handelsmäns magasin och bodar.

Symposiet på Vitterhetsakademien, som alltså handlade om olika aspekter på den vetenskapliga forskningens trovärdighet, hade samlat ett fyrtiotal företrädare för universitet, forskningsfinansiärer och massmedia. Kvalificerade arrangörer var etikprofessorn Göran Hermerén från Lund och Uppsala universitets nyss avgångna prorektor, företagsekonomen Kerstin Sahlin.

När de arton föreläsningarna så småningom publiceras, kan de förhoppningsvis bidra till en bred och reflekterande diskussion om så viktiga frågor som universitetens uppgift och förutsättningar.

Inge-Bert Täljedal