Exempel 1: Umeå kommunalråd Lennart Holmlund har, förtjänt, fått hård kritik under de senaste dagarna för sitt besynnerliga blogginlägg i lördags om Whitney Houston, vilket VK berättar om på nyhetsplats i dagens tidning. Det som förmodligen var avsett som en kritik av narkotikaromantisering i medierna förvandlades till ett empatilöst och opåkallat angrepp på den nyss avlidna sångerskan som människa och mamma; ett angrepp som saknade insikter om, eller en vilja att förstå, djupet och komplexiteten i olika former av missbruksproblematik.

Exempel 2: I förra veckan uppmärksammades ett brev som Jan-Erik Jaensson, VD för Swedish Lappland Tourism, skrivit till regeringen med uppmaningen att nästa landshövding i Norrbotten måste gilla att bada bastu eftersom den traditionen är djupt rotad i länet och ”många viktiga beslut fattas i bastumiljö”. Kritiken blev berättigat stark mot detta brev, bland annat från skribenten Åsa Petersen i Luleå, för den patriarkala, manliga maktkultur brevet utgår ifrån – män som fattar beslut informellt i slutna sällskap – och för den negativa bild av Norrbotten som det skapar. Nu har VD:n tagit tillbaka brevet och beklagat formuleringarna.

De här två händelserna har inget samband, men båda belyser, på olika sätt, en politikerroll i förändring.

De i övriga landet som bara hör talas om Lennart Holmlund när han med jämna mellanrum uppmärksammas för sånt han skrivit på sin blogg eller uttalat i sociala medier, kan ju förundrat fråga sig hur han kunnat få fortsatt förtroende som kommunalråd i Umeå under 17 års tid. Jag brukar oftare försvara, eller förklara, än kritisera Holmlund när jag får sådana frågor från människor som inte känner till lokalpolitiken här. För med Holmlund är det ju så, oaktat var man står politiskt: han är en ojämförligt bättre, mer balanserad och påläst kommunstyrelseordförande än vad han är bloggare och aktör i det nya medielandskapet.

Även om det givetvis finns rikligt att kritisera även i hans formella politiska arbete, så vore det missvisande att värdera honom som politiker – och väljarnas stöd till honom i valen – enbart utifrån hans mest uppmärksammade, grovhuggna uttalanden. Det är inte bloggaren Holmlund, utan kommunstyrelseordföranden Holmlund, som haft umebornas förtroende.

Men just den distinktionen är, år 2012, inte lika självklar som den var för bara några år sedan. Politikerrollen håller på att förändras. Relationen och kommunikationen mellan väljare och valda antar nya, transparentare former som fortfarande är ovana, där ryggmärgsinstinkter och gamla kontrollrutiner saknas eller är omöjliga.

Politiker kommer att tvingas lära sig hantera dessa förutsättningar, eller lära sig avstå från att delta i nya sammanhang där deras kompetens inte kommer till sin rätt och deras svagare sidor får för stor plats. För väljarnas bedömningar om vad som är relevant och icke-relevant i en politikers uppträdande förskjuts hela tiden. I dag, som när radio och tv slog igenom. En del egenskaper efterfrågas i högre utsträckning än förr, andra i mindre utsträckning.

Det är en balansgång. Får inte politiker ta ut svängarna lite, ge uttryck för personlighet och temperament som avviker från det förväntade ibland, släppa på garden och emellanåt tillåtas göra misstag utan att avfärdas som odugliga för all framtid, kommer debatten att förvandlas till ett själlöst felfinneri. Men ju högre position någon har, desto högre måste likafullt kraven på medvetenhet, urskiljning och visst omdöme bli, även i en tid av större och glädjande öppenhet.

Dessa förändringar pågår givetvis inte bara inom politiken, utan tvingar även medier, företag och föreningar till nytänkande och omtänkande på många områden. Tidningsredaktioner brottas med detta, svettas över detta, i lika hög grad som ett lokalt parti.

Det som för femtio år sedan var en obetänksam replik hemma i soffan eller i glada vänners lag, bortglömd minuter senare och aldrig en del av en politikers offentliga profil, kan i dag bli en nationellt uppmärksammad blogg som formar omdömen om en persons och en stads hela ledarskap för lång tid. Om det kan man tycka vad man vill, men det kommer, på gott och ont, att förändra kravprofilen på framtidens politiker.

Bastudebatten i Norrbotten, däremot, handlar om en situation där de här förändringarna inte slagit igenom än, där de gamla slutna rummen och hierarkierna – i bastun eller i tajta maktsfärer av olika slag – fortfarande väntar på att brytas upp, där instinkten inte är att öppna upp, utan att värna de gamla arbetsformerna.

Detta visar på två av politikens nya utmaningar: att öppna sig, och att sedan lära sig hantera öppenheten.

All politik, nationell som lokal, kommer under många år framöver, kanske alltid, att leva i ett svävande tillstånd mellan det formella och informella. Mellan olika typer av exkluderande och inkluderande nätverk.

En del politiker kommer att bejaka de nya chanserna till öppenhjärtighet, andra avstå ifrån dem; men alla kommer att tvingas utveckla en ny fingertoppskänsla för var möjligheterna finns och gränserna går.

Ola Nordebo

Politisk chefredaktör