Svensk glesbygdspolitik är ett halvsekel av misslyckande. Landstingspolitikerna omyndigförklarar sig när minskade statsbidrag på inga villkor får kompenseras med höjd landstingsskatt. Diskutera Lapplands län samt en möjlig Region Lappland-Jämtland, där inlandets gemensamma särdrag och resurser värderas. Med högskolor och sjukhus i Lycksele och Kiruna där kunskapssamhället efterträder brukspatronernas Norrland.

Det skriver Tommy Streling,  Vilhelmina.

 I sin kommunsammanslagningskampanj benämner Lennart Holmlund historielöst lapplandsbor för västerbottningar. En återspegling av varumärket Västerbottens nykoloniala anspråk på hela länet. Eller är det en fint av Holmlund som bara friar till västerbottenskommunerna?

År 1930 hade Vilhelmina som helhet fler invånare än Umeå stad. Med en framgångsrik expansionspolitik kunde befolkningen i dag varit mångdubbel. Men lasarett och högre läroverk uteblev. Vattenkraftexploateringen begravde jordbruksmarker och fiske med industriell potential anläggarsamhället blev prägeln. Statlig politik förblev flyttlasspolitik, inte statsbyggnadskonst. Inlandet tiggde frälsarprojekt likt i dag då vindkraft och gruvor förespeglas vara lösningen. Strukturomvandling blev strukturavveckling.

Svensk glesbygdspolitik är ett halvsekel av misslyckande – jämfört med Norge och Finland. Skogen, malmen, energin fortsätter hävas med storskopa utan återgäld. Företagsbeskattningens hemvist och vattenkraftåterbäring förblir dock vita fläckar på fler än socialdemokraternas norrlandskarta.

När Kirunas akutkirurgi inte tåls upprätthållas med LKAB:s stöd handlar det inte om att externfinansierad sjukhusverksamhet är otillåten shoppning (NSD 17/2), utan att solidariska landsting ter sig omöjliga när statens svångrem sedan 90-talet präglat budorden –  ekonomism – och centralisering. Nu ristade i sten ambulansfrågan och akutplatser i inlandet beviset. Och landstingspolitikerna omyndigförklarar sig när minskade statsbidrag på inga villkor får kompenseras med höjd landstingsskatt.

Markeringen mot en ohållbar regeringspolitik mäktar ingen socialdemokrat med. Sjukhusen vilka blivit brickor i spelet om lokal tillväxt i regioners namn. Nödvändigheten att förstatliga sjukhusen och upplösa landstingen tycks avlägset att debattera. Synd, för ingen kommun får i dag ”shoppa” en ambulans åt landstinget oavsett skriande behov. Även om Vattenfall skulle betala.

Dessvärre gör Holmlund kommunalt självstyre till något vi inte har råd med, genom kravet på sammanslagning. Han tycks blivit en industrialist där samhället drivs som företag. Bekräftande hur demokratisk blandekonomi omärkligt blivit ett marknadssamhälle, där kommuner konkurrerar som varumärken om kundernas gunst. Samtidigt ter sig regionen alltmer som en sluten feodal återspegling. Är du lönsam lille vän, frågar kustbaronen.

Sveriges nettobetalning 2012 till EU är 18,3 miljarder kr. Vill någon diskutera rättvisa här? Retursmulorna genom strukturfonder/regionstöd fördelas i anmärkningsvärt hög grad till kustregionen. EU ger ett särskilt bidrag till norra Norrland som glesbefolkat område – i praktiken gagnas åter storstäderna.

Var finns rättvisan? Länstransportplanen snuddade 800 miljoner kr men lämnade inlandet i slagskugga. En ny godsterminal i Umeå kostade dryga miljarden. Universitet, Nus, statliga myndigheter och verk, landsting och region skapar tiotusentalet jobb – en tillväxtmotor Umeå kommun inte bekostar men skördar frukterna av. Ett statligt kulturstöd om 125 miljoner kr ger Umeå merparten. Nya bildmuseet på konstnärligt campus är ”gratis”. Vad får Lappland bortom Skogsmuseet?

Långsiktigt kan det inte vara rätt, skriver Holmlund, att så många kommuner behöver stöd för att överleva. Det finns en poäng, att småkommunerna nått överlevnadsfrågan. Holmlunds fokus är dock felriktat. Det är fördelningspolitikens urholkning som nått vägs ände samt en regionpolitik som i många avseenden återspeglar residensstadens osinliga begär. Att framvisa en utjämningstabell säger som synes intet om helheten eller historien, men är talande för Holmlundsk trivialisering och ofta paternalistiska påbud.

Enighet är akut i länet för att kräva sin rätt av regering och riksdag men söndras åter, ty Holmlund ber om socialdarwinistisk anpassning – småpåvar, fall in i det storskaliga ledet eller gå under.

Sker ingen förändring i synsättet från Umeå, låt budkavlen om Lapplands län löpa samt en möjlig Region Lappland-Jämtland diskuteras, där inlandets gemensamma särdrag och resurser respekteras och värderas. Med högskolor och sjukhus i Lycksele och Kiruna där kunskapssamhället efterträder brukspatronernas Norrland.

Tommy Streling