För bra precis ett år sedan satt jag här och ojade mig över att Arcade Fire på Grammy-galan en gång för alla gjort mainstream av det alternativa, och kanske är det just därför ett soundmässigt mycket mer alternativt band som Bon Iver kan plocka ett så icke-alternativt pris som bästa nya artist på samma gala i år, i konkurrens med både Skrillex och Nicki Minaj. I år fick dock Pitchfork-popen se sig slagen av den vanliga popmusiken eftersom alla riktigt tunga priser gick till Adele.

Jag har aldrig haft någon vidare talang vad gäller att snoka upp det där nya som ska vara så bra. Strokes tyckte jag lät burkigt och just Arcade Fire var väl inget speciellt och så brukar det vara, jag hakar på någonstans vid skiva två och låtsas som att jag alltid varit med.

Däremot är jag väldigt glad i min förmåga att inte ledsna på låtar, att rentav kunna plocka fram dem efter ett tag och höra dem lite som om de var nya igen. Det är en sann glädje att dra av ett gammalt örhänge och än en gång hänföras av storheten.

För några dagar sedan var det Baba O’Riley. Vilken låt! sitter jag där och tänker, trots att jag hört den hundratals gånger förut. Jag känner mig som William i Almost famous, just när han hittar sin systers lp-skivor under sängen, varje gång. För att inte prata om varje gång Bruce sparkar i gång sista versen i Born to run med ett hojtat one, two, three, four, eller när Prince bestämmer sig, alltid lika överraskande, för att spela gitarrsolo i Purple rain.

Någonstans där befinner sig också Adele och hennes Someone like you, en låt som spelats överallt och hela tiden i vad som känns som en evighet, en låt som jag är hysteriskt less på i teorin men i praktiken häpnar inför varje gång. Att det är en låt utan produktionsmässiga tricks, som i stället helt hänger på en makalös röst och en fenomenal melodi, göder bara min egen mytbildning om att det är en rent objektivt fantastisk låt vi har att göra med. Dessutom ska man inte heller glömma att Adele haft två andra hits i ungefär samma storlek under året. Kolla in versionen av Rolling in the deep från just Grammy-galan på Youtube, där står hon och gör något så omodernt som att bara sjunga rakt upp och ned och ändå går salongen helt bananas. Då är det klart man ska ha priser upp över öronen.

Simon Österhof