På sitt nya album Kisses on the bottom går Beatles-legenden Paul McCartney tillbaka till barndomen.

 

Paul McCartney – Kisses on the bottom

Hear Music

Betyg: 4

När f-n blir gammal blir han religiös, det har Rod Stewart visat med sin karriär som crooner. Nu gör McCartney detsamma, med innerlighet. I barndomen fick han musik via pappan som spelade piano vid olika sammankomster i hemmet. Sr ägnade sig bland annat åt tidens och gårdagens slagdängor, den högkvalitativa musik som satts ihop av begåvat underhållningsfolk. Detta påverkade Palles musik, både med Beatles och på 35 album därefter.

Här fördjupar han sig i barndomsmusiken. Titlar som Bye bye blackbird, Accentuate the positive och Its only a paper moon talar tydligt språk för lättjazzintresserade. Tolv mer eller mindre kända spår, flera insvepta i stråkar, samt två stilenliga och vackra från egen penna bjuds. Jazzkapellet bakom honom är lysande, sången mysigt avslappnad men tydligt McCartneysk. En pärla för lugna stunder.

Staffan Westfal


Tennis Bafra – Abulia Jubilee

Nomethod

Betyg: 3

Sent skivdebuterande Tennis Bafra låter och för sig på Abulia Jubilee så mycket som Sonic Youth att det är direkt omöjligt att inte ha amerikanerna i bakhuvudet när man lyssnar. Sämre förebilder kan man ha, men att lägga sig så nära ett annat bands uttryck har sina baksidor och i avslutande May 15 blir det hela rent parodiskt. På andra sidan skalan ligger Knox Harrington och Sleep, starka nog att tävla med noiseveteranerna på deras egen hemmaplan. Abulia Jubilee är en tvärsäker debut som belönar den idogt lyssnande, men hade mått gott av lite mer av de egenheter som då tittar fram.

Simon Österhof

 

Van Halen - A different kind of truth

Universal

Betyg: 2

De som älskar Van halens originaluppsättning med den karismatiske David Lee Roth på sång har säkert längtat länge på denna platta. Frågan är om det verkligen var så mycket att sukta efter. Musikaliskt bjuder A different kind of truth på få överraskningar; det är partyglad bluesbaserad rocknroll med en massa gitarrlirande. Problemet är att Diamond Daves röst är långt ifrån i toppform. Han har aldrig varit någon Plant eller Coverdale men inte har han låtit så här gapig och falsk förut? Det i kombination med otroligt klumpiga fraseringar med för många ord per rad gör att skivan känns klumpfotad.

Johan Paulin

 

Mark Lanegan band – Blues funeral

Playground

Betyg: 3

Blue funeral är den första soloskivan med Mark Lanagan på åtta år. Amerikanen har under de senaste åren mest varit i ropet för sina samarbeten med bland andra Isobel Campbell (Belle&Sebastian), Queens of the Stone Age och The Gutter Twins och man anar en behärskad längtan efter att stå på egna ben. Blue funeral inleds dock rätt knöligt och avslutas på samma sätt. Däremellan finns en fin kärna superrå bluesrock. I Gray gone black kommer Mark Lanegans ärrade och mörka röst verkligen till sin rätt.

Liv Sander/TT Spektra

 

Blue for two – Tune the piano and hand me a razor

Playground

Betyg: 2

När Henryk Lipp och Freddie Wadling återvänder med första Blue For Two-albumet på 14 år har duon grävt ned sig djupt i bluesträsket. Det här är så långt man kan komma från gruppens tidigare alster.
Svärtan som varit gruppens ständiga följeslagare finns med. Men plattan är lite för splittrad för att det ska kännas bekvämt. Det blir för mycket jammande och för lite röd tråd och klara låtar.
Jag beundrar modet men det känns lite bortkastat när man har Sveriges bästa röst.

Henrik Larsson/TT Spektra