Stor humor om liten ort

Al Pitcher låter publiken skratta åt sig själv och bjuder också på garv på egen bekostnad i hejdlöst roliga ståuppshowen Fika tour. VK besökte turnépremiären i Nordmaling i fredags.

Kylan, avstånden, de norrländska jakande luftindragningarna – sånt går alltid hem när det ska skämtas om det svenska. Igenkänningskomik förblir ett vinnande koncept och särskilt när den appliceras på en hyfsat stor målgrupp, till exempel en hel nation - när sociala och geografiska särdrag häcklas i grupp är ingen utpekad, men alla känner igen sin granne och vi tröttnar aldrig på att förenas i ett garv åt våra gemensamma små egenheter. Extra roligt blir det förstås när någon utifrån dyker ned och går på spaning i det svenska, som den nyzeeländske Al Pitcher som i ståuppshowen Fika tour 2012 skördar skratt i rika mått genom att med utbölingens blick betrakta svenskarnas säregna mönster och krumbukter.

I fredags inleddes den landsomfattande Riksteaterturnén i Nordmaling, en plats som under föreställningens gång växer fram som den ultimata scenen för en show där de komiska poängerna plockas allt närmare den lokala publiken – hur tacksamt ska det inte vara för en komiker på jakt efter unika markörer att få gå loss i genuin landsbygd i stället för i anonym storstad.

Det börjar dock brett, med en hejdlös kavalkad genom svenskhetens allmängods som födelsedagsfika (den skräckinjagande övergången mellan lensjungen jamåhanleva och vrålande hurrarop), de blå plasttossorna på dagis (och omgivningens passivt aggressiva moltigande när någon traskar iväg med dem på ut i snön), kombinationen jätteprilla och inmundigande av semla (DET är hängivenheten det, till konsten att snusa). I andra halvlek efter – ja, förstås ett rekorderligt kanelbulle och kaffe-fika – skruvar Al Pitcher sig ned från det nationella till det lokala och med hjälp av ett bildspel med foton tagna under dagen på plats i Nordmaling och en och annan publikhäckling bygger Pitcher stor humor. Med fin balans, ska understrykas.

Det säger sig själv att en utifrån kommande ståuppartist med kamera i hand på strövtåg i en liten norrländskt ort en februaridag är något som lätt skulle kunna resultera i ren lyteskomik på glesbygdens bekostnad. Men Al Pitcher förhåller sig respektfull, skapar rentav sin egen form av norrlandspoesi mellan skratten med en del centrum/periferi-tematik och fina betraktelser mellan raderna om hur klimat, ljus och mörker formar en livshållning hos ett folk.

Mest är det förstås underhållande, i rejäla mått. Al Pitcher går ibland hårt åt publiken men bjuder tillbaka på sig själv genom att strössla med godbitar som att på stapplig svenska krydda med ett Fyfaaan, eller Sjutton-gubbar då och då. Det är hejdlöst roligt, igenkänningskomik i bästa tappning.

Dock – för att kunna utvinna några djupare poänger av humor byggd på belysande av sociala särdrag måste egenheterna som läggs fram för betraktande gå att översätta till något som berättar lite mer. Vad säger det egentligen om svenskarna, om Nordmalingsborna, att någon försett Herr Gårman med inte en utan två klottrade penisar, att Nordmalingsbon liksom gemene svensk är så besatt av korrekt förfarande vid återvinningsstationerna, att turistinformationen i Nordmaling lanserar Umeå som besöksmål?

Lägger man pusslet av det djupare stoffet i Al Pitchers observationer framträder den gamla trygga bilden vi gillar av oss själva – den om svenskar som konflikträdda, lite tråkiga, byråkratiska, men vänliga, den om norrlänningar som tysta, rediga, rejäla, ärliga och en smula originella. Stämmer den med nationens folksjäl av i dag – gott, med vänlig ärlighet får man vara nöjd, det finns andra strömningar som kunde vara värre att få syn på när någon genomlyser det svenska.

En annan egenskap som framträder under showens gång är inte så dum den heller – den att kunna skratta åt sig själv och på sin egen bekostnad, självdistans och självrannsakan kommer en nation, eller en liten norrländsk kommun, rätt långt på.

Sara Meidell