Gustavsson komplett

En formidabel konsertkväll med Brahms och starka soloinsatser, det skriver VK:s Bengt Hultman om torsdagskonserten på Norrlandsoperan.

Många brev kan vittna om att somrarna 1877-79 nog tillhörde de lyckligaste i Johannes Brahms liv. I de natursköna trakterna kring Pörtschach skrev Brahms sin enda soloviolinkonsert. En påbörjad andra konsert fullbordades dock aldrig. På torsdagskvällen i en fullsatt konsertsal fick vi lyssna till violinkonserten med den norske violinisten Henning Kraggerud, som tolkade den i många avseenden både djärva och tekniskt svårspelade solostämman med bravur skulle det visa sig .

Gäst på dirigentpulten för Norrlandsoperans symfoniorkester var Johannes Gustavsson. Från början fanns det skisser på en fyrsatsig konsert, men Brahms lät stryka två mellansatser och komponerade en ny adagiosats. Det är en lugn ryggtavla på dirigenten vi får se, men Johannes Gustavsson kramar med varierad lite diskret slagteknik, inte alls lika yvig som Rumon Gambas, ett massivt koordinerat spel ur musikerna. Med en kombination av precision och temperament visar han dem en tydlig och målmedveten färdriktning.

Den påfallande pastorala stämningen i den första satsen, och andra satsen gripande tema och till sist den folkloristiska framtoningen i finalsatsen, allt detta blir en verkligt helgjuten tolkning. Samspelet mellan dirigent och solist är telepatiskt. Henning Kraggerud formar ett både djärvt och ljuvligt skönt violinspel med tydlig klarhet i dubbelgreppen. Finalen ges ett rejält schvung, så som man gärna vill höra den men inte alltid är förunnat. Kraggerud är en strålande exekutör och har tydlig frasering och vital puls för att inte tala om detaljarbetet. Fullträff! Extranumret blev hans eget preludium i a-moll.

Sibelius skrev en hel del musik med tydlig programmusikaliskt innehåll, men när det gäller symfonierna var det knappast fråga om det. Han säger själv att … ”en symfoni bör först och sist vara just musik” Norrlandsoperans symfoniorkester framförde som avslutning hans andra symfoni i D-dur, som blev färdig på våren 1901 i samband med en vistelse i Italien. Jag är stum av beundran inför Johannes Gustavssons sätt att tolka denna fyrsatsiga symfoni. Han får orkestern att forma de inledande orkesterackorden i första satsen så att de framstår som viktiga länkar till satsens musikaliska huvudspår. Andra satsens urladdningar kommer helt till sin rätt. Den tredje satsen ges kraftfulla kontraster mellan en virvlande första del och den stillsamt sjungande triodelen. Så vad gör sedan dirigenten av finalen? Jo, en musikalisk ansats präglad av festlig bredd och utsökta klanger. Johannes Gustavsson visar vilken kontroll han har över symfoniorkestern, som riktigt vibrerar! Den unga svenska tonsättaren Andrea Tarrodi (f 1981) kombinerar nyskapande med tradition, säger programpresentationen. Orkestern tog sig inledningsvis an stycket Zephyros, som är inspirerad av Dan Anderssons dikt Sång till västanvinden. Den skira inledningen introducerade flätande träblås. Det blev också effektfullt med de sordinerade trumpeterna, som skar igenom väven av klanger. En formidabel konsertkväll.

Bengt Hultman