Elmbrant tar ett rejält grepp om euron

På 150 sidor skildrar Björn Elmbrant eurons historia och nuvarande kris och går rakt på de principiella frågorna som den ekonomiska krisen väckt. Anders Sjögren har läst en bok som pratar EU utan att ta till EU-kratiska.

Ibland får jag känslan av att ju mindre som skrivs om EU och dess eurokris, desto bättre. Att alla dessa nyhets- och bakgrundsartiklar om toppmöten, nödlån och finanspakter mest bara fungerar som dimridåer, att de får oss att stirra oss blinda på detaljer istället för att försöka greppa helheten.

Eller, lite omvänt, som några unga spanska demonstranter uttryckte det på en banderoll mot den EU-ledda ”åtstramningsextremism” som just nu härjar i stora delar av Europa: ”De pissar på oss, men säger att det regnar!”

Alltså några, på nationell beslutande nivå, sänker löner och pensioner, säljer ut allmän egendom, höjer skatter och hänvisar till faktorer bortom deras kontroll. Vädret. Regnet.

En av de citerade ekonomerna i Björn Elmbrants aktuella reportagebok Europas stålbad (med underrubriken Krisen som slukar välfärden och skakar euron) pratar också väderlek. Han förklarar kort och gott att den europeiska valutaunionen är ett system som bygger på att det alltid är vackert väder.

Tanken bakom euron var enkel och tilltalande. En gemensam valuta skulle skapa tillväxt, svaga ekonomier skulle komma ikapp starka och därmed skulle välståndet öka och sammanhållningen stärkas. Europaidén som ekonomisk trollformel, med andra ord.

Det var tio år sedan. Vädret var vackert. Visst, det fanns olyckskorpar, både till höger och vänster. Den nyliberale gurun Milton Friedman gav till exempel euron tio år. Han pekade på skillnaderna mellan länder som Italien och Irland och förklarade att de behöver olika sorts penningpolitik, vilket inte går med en gemensam valuta.

Men kritikerna överröstades av högtidstal och Beethovens nia. Så blev vädret sämre: finanskris och lånebubblor, budgetfiffel och skuldberg.

Och i dag har euron fått en helt motsatt effekt än det var tänkt stagnation, svaga ekonomier halkar efter, fattigdom och soppkök gör comeback och motsättningarna inom och mellan valutaunionens länder växer.

Björn Elmbrant hinner på 150 sidor (plus en förträfflig ordlista) skildra eurons historia och nuvarande kris, referera giltiga böcker och officiella dokument i ämnet, prata med ekonomer och byråkrater och träffa fackliga representanter och arbetslösa i drabbade länder som Grekland, Irland, Portugal och Spanien.

Det går undan i Elmbrants sällskap. Främst därför att han inte gräver ner sig i detaljer och paragrafer, inte idisslar allt det där som en dag fyllde alla nyhetssändningar för att dagen därpå vara överspelat eller bortglömt. Kort sagt, han pratar EU utan att behöva ta till EU-kratiska.

Istället koncentrerar han sig på de principiella frågor som den ekonomiska krisen har väckt. Det handlar om makt- och styrkepositioner: mellan banker och politiker, mellan politiker på olika nivåer, mellan politiker och väljare. Och, i sista hand, om den ekonomiska politikens skuggtillvaro i en marknadsekonomi där bara en rännil av alla globala finansiella transaktioner handlar om verklig ekonomi, verkliga företag och riktiga investeringar det mesta går ut på att ”skapa rikedom” genom att flytta pengar på en dataskärm.

Europa är på dekis och euron har nu nått den livslängd som Friedman gav den så vad händer härnäst? Elmbrant skissar på några framtidsalternativ, av vilka inget innehåller en tillfrisknad euro enligt ursprungsmodellen. En möjlighet är en klyvning av euron, en för norra och en för södra Europa. En annan – likartad men okontrollerad – är en sprängning av eurosystemet som följd av folkliga revolter. En sådan revolt skulle kunna ledas av en sorts europeisk Tea Party-rörelse av mer välmående tyskar, holländare och finländare som inte vill betala för skuldländerna. Men den kan lika gärna ledas av fattiga greker, irländare och portugiser som gör uppror mot sina regeringar och deras europeiska förmyndare.

Till sist finns förstås en federalistisk räddningsaktion, den ”slutgiltiga” lösningen. För att euron ska fungera även i kristider måste överstatligheten öka och då med nödvändighet på de nationella demokratiernas bekostnad. Då är vi förstås framme vid vägs ände, en degenerering av hela Europaidén, ett Europa som böjer rygg för kreditvärderingsinstituten.

Eller som den tyske förbundspresidenten Christian Wolf redan i dag har beskrivit en sådan framtid: ”Politikerna låter sig föras runt i cirkusmanegen av banker och ratinginstitut.”

ANDERS SJÖGREN