Efter fyra år en ny Ulysses

Med aptit och hängivenhet har Erik Andersson skridit till verket med sin nyöversättning av Ulysses. Gunnar Balgård har läst och funnit ett verk med flyt, somliga klockrena nutida fraser – och en och annan västgötsk poäng.

Låt mig säga det först som sist: Jag betraktar James Joyces roman Ulysses som det främsta skönlitterära prosaverk som finns skrivet. Jag är väl inte ensam om det. Samtidigt finns de som i stället framhåller Marcel Proust, en engelskspråkig tradition gentemot en motsvarande fransk. Det förefaller som om man hör hemma i endera lägret.

Under en serie jullov för en del år sedan läste jag igenom mastodontromanen enligt alla konstens regler, omgiven av ordböcker och handböcker om irländskt liv och antik parallellhandling. Jag var fullkomligt lycklig. Jag kunde inte tänka mig något bättre än att få syssla med James Joyce hela dagarna, och jag kan föreställa mig att något liknande gällt översättaren Erik Andersson om vilken den här artikeln snart alltmer ska handla.

Att gå in i den här mirakulösa romanen är att bokstavligen nedsänkas i ett gånget liv en bestämd dag i Dublin 1904, in i minsta påträngande detalj i fråga om syner och dofter och beröring, skvaller och trycksvärta och politik, och allt återgivet på ett språk som är lika närgånget i sin självobservans som någonsin de företeelser som beskrivs. Det finns faktiskt ingen gräns för den komplikation som James Joyce ålägger sig. Boken är ett totalt universum som hela tiden roterar kring sig själv, men likväl håller en alldeles synlig och tydlig berättarlinje gående genom förloppet. Man kan stanna till vid varje steg, vid varje ord och erfara förundran, innan man går vidare.

Sålunda möter vi på första sidan den retsamme Buck Mulligan som håller nattvard med sina rakdon på en bricka, och förebrår den unge Joyce för att ha tagit livet av sin egen mor genom att vägra att falla på knä vid hennes dödsbädd. Författaren visar sin vanvördnad mot katolska kyrkan på Irland från första stund, och ur benämnandet av modern kommer bilderna av havet, det snorgröna havet, som kringflyter Martello Tower.

Och unge Joyce ska plocka upp lite pengar för ett lärarvikariat för att kumpanerna ska kunna supa under dagen, och får av rektorn med sig en insändare om mul- och klövsjuka som han ska försöka placera i en dagstidning.

Och i andra ändan av Dublin möter vi Leopold Bloom, som kommer med frukostbricka uppför trappan till sin svårväckta Molly, och som ska steka njure och gå på begravning och få en annons införd i annan tidning, och bära bördan av sin hustrus otrohet med Blazes Boylan genom hela dagen, likt friarna kring Penelope i ursprungssagan, och först till kvällen stöta på unge Joyce på en bordell i ett försonligt möte som mellan far och son.

Och alla sinnrika paralleller och dubbelhandlingar som jag här bara antytt ska fullbordas, och den irländska frågan belysas från alla håll, och hela litteraturhistorien flytta sig en smula. För James Joyce är ingenting heligt, som själv kallar sig heligt, men hela det levda livet i en irländsk huvudstad för mer än hundra år sedan ska visa sig vara just det.

Författaren sjunger vanlighetens lov, trivialitetens Höga visa, varefter ingenting sedermera är sig riktigt likt. En roman som Ulysses låter sig liksom bara skrivas en enda gång, sedan är det gjort.

Nu ligger det till så, att en förträfflig översättning av Ulysses till svenska föreligger sedan länge, utförd av Thomas Warburton, en av de första till något annat språk för övrigt, utgiven redan 1946 och utkommen i reviderad upplaga 1993. Denna är mer än duglig. Det är sålunda inte av brist eller revision som vi nu från denna vecka har två fullständiga översättningar av boken, utan gissar jag av lust.

Jag gissar att Erik Andersson, sedan han rott Sagan om Ringen i hamn och tillfrågad om vad kan ville göra härnäst, har nämnt Ulysses bara för glädjen att få arbeta med boken i fyra år. Han har gått till verket med all aptit och hängivenhet man kan begära. Det är känt att han älskar irländsk natur och kultur och rekvisita, vilket också omvittnas i den lilla sidobok om arbetet som förlaget publicerar, och något som är lätt gjort för det gör jag själv. Det lilla Irlands förtätade historia överflyglar det mesta i fråga om konstnärlighet och lantligt koncentrat, och Joyces roman är liksom den samlade bekräftelsen.

Hur ska man då välja mellan Warburton och Andersson?

Jag har ålagt mig att läsa de båda utgåvorna parallellt, ett stycke i den ena följt av ett stycke ur den andra, och funnit dem i stort sett jämbördiga. Det är inte längre fråga om några språkliga obegripligheter, för dem har Warburton redan knäckt, och en hel internationell litteratur föreligger till explikation, så det blir mer en angelägenhet kring stil och ordval. Andersson medger öppet i sidboken att han använt Warburton som säkerhetsnät, och jämfört sina kapitel sida för sida med föregångarens. Ibland känner man att han valt vissa lydelser mest för att göra något avvikande, som inte avgjort är bättre. Å andra sidan hittar han ibland nutida, idiomatiska fraser som sitter som en smäck. Och när Andersson i en vanvördig ramsa, som Ulysses är full av, använder västgötsk dialekt vinner han en poäng som Warburton saknar (Mairy tappa nålen te böxera/ Ho vesste inte hur ho sulle/ hålla den öppe/ hålla den öppe).

Som ett allmänt intryck kan man väl säga att Andersson strävar mer efter flyt, medan Warburton behåller ett slags Joyceskt staccato, och därmed ligger originalets språkbild aningen närmare. Det är en smaksak.

Men man kan framhålla till den nya utgåvans fördel, att själva bokbandet är en härlighet i blågrön färg (dock inte den hellenistiskt himmelsblå, likt originalutgåvan 1922) med behagligt typsnitt och ljus över sidorna, och en viktbalans som får sidorna att falla ut vackert mot ett underlag vid läsningen. Den formgivningen har förlaget den största heder av.

Och samma färgton förbinder romanen i fullbordad översättning med den lilla sidovolym om tankar under arbetet, som Erik Andersson samtidigt publicerar. I den får vi i kåserande form följa översättaren i spåren, när han dagligen träder in i skrivlyan och ordnar arbetsmaterialen på plats, eller reser till Dublin och intar irländsk frukost med smaker som svenska språket inte riktigt känner till, eller frågar experter till råds angående titulaturen kring katolska kyrkans präster. Han minns hur vänligt han blev bemött på Irländska nationalbiblioteket trots svensk lodarklädsel, eller hur förvånad han blev första gången över landskapsformer borta i Dingle. Han kliver in på Ormond Hotel vid floden Liffey som i kapitel elva av Ulysses, eller följer med svenska Joyce-sällskapet på årsmötesresa till Helsingfors.

Det gäller stort och smått. Nöjsam läsning för den införstådde Joyce-anhängaren, och skrivet i den lite slängiga stilart som tillämpas av Göteborgs-kotteriet kring Claes Hylinger och Magnus Hedlund, vilket Erik Andersson också tillhör. Men umbärligt ändå. Den stora bedriften är den fullbordade Ulysses.

Gunnar Balgård