Grovkornigt och subtilt

Västerbottensteaterns Stenar i fickan är en påtagligt politisk pjäs, både grovkornig och subtil och högst sevärd, med starka rollprestationer av beprövade rävarna Göran Hansson och Mikael Lindgren. Det skriver VK:s Leif Larsson, som i pjäsen ser en allegori över en marginaliserad folklighet.

Även om vi lever av illusioner kanske vi inte bokstavligen dör av dem, men riktigt bra kan vi väl ändå inte må av all det sockerstinna fettbildande gladgodis som underhållningsindustrin sköljer över oss. Faran torde ligga i alltför många och alltför skeva bilder av världen. Men man kan ändå hoppas att verksamheten vägleds av hederliga profitmotiv. Något annat låt oss säga medvetet syftande fördumning vore oroväckande. Men man kan aldrig riktigt veta. Folkrörelsernas försvagade positioner och politikens elitisering hör likväl till bilden.

Men nu befinner vi oss på en filminspelning på Irland, Hollywood invaderar med stjärnor och produktionsapparat, statisterna dock ortsbefolkning med autentisk dialekt.

Här möter vi veteranen Mike Flanagan som är den siste överlevande statisten från inspelningen av Hans vilda fru på 50-talet med John Wayne och den rödhåriga skönheten Maureen O´Hara i huvudrollerna.

Men också Charlie som är på drift sedan hans videobutik konkat och Jake som efter ett misslyckat försök i USA lite stukad har återvänt till sin hemby.

Statisterna är som boskap för filmherrarna: stå upp, sitt ned, vänta, glöm inte att ta på mössorna igen efter rasten, passa tiderna och hörsamma minsta vink. Berättelsen har förstås inget med tillståndet i EU att göra, ändå kan man inte riktigt förtränga tanken på hur folket i krisländer som Grekland och kanske Portugal förväntas bete sig för att herrarna i unionen ska få bukt med krisen.

För Stenar i fickan av den irländska dramatikern Marie Jones som sätts upp av Västerbottensteatern och som nu gästar Umeå är ofrånkomligen en högst politisk pjäs. Både grovkornig och subtil och högst sevärd, förtjänar större publik än den som i lördags sökt sig till Studion i Folkets hus.

Upptakten dock både trevande och en smula förvirrande då två skådespelare ska dela på tiotalet roller vars identiteter omskapas bakom de två skärmar som utgör scenografin.

Och småmumlandet mellan Charlie och Jake ger inte heller så mycket vägledning. Även när Jake får tvetydig invit från filmens kvinnliga stjärna undrar man fortfarande vart vi är på väg, men mönstret blir tydligare när unge Sean Harding går och dränker sig. Orsaken är oklar, vem förklarar ett självmord, men uppenbart är han full av de illusioner som den stora världen utsöndrar.

Men när begravningen krockar med det pressade inspelningsschemat sitter vi med en tydlig konflikt i knäet, vördnaden inför den döde ställd mot ekonomistisk rationalitet. Eller rättare sagt, finns det gränser för den senare?

Vilket får Jake att ställa frågan om det inte kunde vara tvärtom, en värld där statisterna tillåts spela huvudrollen. Jag vill inte påstå att denna omkastning av styrkeförhållandet mellan folket och herrarna är riktigt glasklar i manus.

Ansvaret för pjäsens bärighet vilar därför i högre grad än vanligt på skådespelarna. Men både Göran Hansson och Mikael Lindgren är två beprövade rävar. Särskilt Hansson som med små medel kryper in, inte bara i Charlie, utan även i producenter, regissörer, livvakter, kvinnliga filmstjärnor och lantliga präster. Lindgren som Jake förstår också att förvalta gamle Flanagan väl, särskilt protesterna när det utgår ett påbud att man av produktionstekniska skäl bör hålla sig nykter under begravningen.

Pjäsen är såhär utförd en allegori över en marginaliserad folklighet. Västerbotten är, utom möjligen Dorotea, för tillfället inte den starkaste resonanslådan. Men föreställningen väcker viktiga frågor, som sagt både grovkornigt och subtilt.

Leif Larsson