Dynamik i Mozarts anda

Livfullhet, hög intensitet och god dynamik kännetecknade Norrbottens Kammarorkesters gästspel i Umeå i söndags.

Vi ska vara glada över att Norrbottens Kammarorkester regelbundet gästspelar i Umeå som nu på söndagseftermiddagen. Visserligen är Norrlandsoperans egen symfoniorkester motorn i konstmusikutbudet i Umeå närområde, men av flera skäl är det gynnsamt både för publik och musiker att en konkurrerande professionell orkester finns i vårt grannlän. Det sporrar och utmanar!

JS Bach, S Barber och WA Mozart är tre giganter. Bachs första Brandenburgkonsert i F-dur inleds med hornsignaler som ett slags fanfarliknande jaktrop och melodin spinner sig sedan vidare i en varierad form och dessutom i en ny tonart. Orkesterns chefsdirigent Petter Sundkvist är tydlig med att få fram Bachs spännande harmonik. Ta till exempel verkets andra sats, där dirigentens speciella slagteknik stödjer violin- och basstämmorna att sirligt föra fram musikens underbara, märkligt flödande cantilena. Menuetten spelas med full orkesterbesättning och med lantligt skuttande oboer. Norrbottens Kammarorkester ger här en färggrann kolorit och får instrumentens inneboende affekter att kontrastera med varandra.

WA Mozart skrev flera verk i den konsertanta formen, och den sista i genren för violin, viola och orkester. Det är med fullmoget mästerskap Mozart hanterar de konsertanta delarna i verket. Motiven är ömsom symfoniska och ömsom kantabla. Petter Sundkvist levererar en tolkning full av både gravallvarliga partier och ljusa konverserande dito. De verkligt muntra klangerna i finalen får också en överraskande förtätning, främst genom solisternas behagliga samspel.

De förnämliga solistiska insatserna exekverades av Christian Svarfvar, violin, och Kim Hellgren, viola. Kim Hellgren är för mig en ny bekantskap och en verkligt lovande altviolinist. Det solistiska duospelet mellan dessa virtuoser, som visar allt annat än tecken på publika galanterier, är ett beundransvärt växelspel i förfinad, genuin anda à la Mozart. Synd kanske då att den akustiska soundchecken inte riktigt hade prickats rätt, enär solostämmorna tyvärr ibland dränktes av orkesterackompanjemanget. Amerikanen Samuel Barber (1910-1981) är jämte A Copland och G Gershwin nog den mest spelade amerikanske tonsättaren av rang. Ett berömt arrangemang av 2:a satsen i hans stråkkvartett i h, Adagio för Stråkar, som Norrbottens kammarorkester nu framförde, är ett stycke som direkt kan avslöja eventuella brister i samspelet och precisionen. Men inte här. Vilken dynamik och intensitet orkestern förmedlar!

Norrbottens Kammarorkester tog sig an Mozarts 33:e symfonin i B-dur K 319 som en värdig avslutning på ett i övrigt välmatat konsertprogram, som de välförtjänta applåderna att döma också fick den fulltaliga publikens starka gensvar. Orkesterspelet är livfullt, överraskande och med en passande intimitet i uttrycket. Jag hoppas att orkestern förlägger flera gästspel i Umeå även under kulturhuvudstadsåret, och då kanske med ett ovanligt och sällande förekommande verk på programmet. Orkestern är redo för nya spännande utmaningar.

Bengt Hultman