Upplevelsen av att vara diagnostiserad och att ha ADHD behöver brytas ned så att svårigheterna blir begripliga och görs hanterliga. Däri ligger hjärtat i skolans pedagogiska uppdrag. Det är inte diagnosen eller diagnosticeringen som är värst utan att skolans bemötande förstärker svagheter. Eleverna måste uppmärksammade för vad de kan och inte för vad de inte kan. Då blir diagnosen av mindre intresse.

Det skriver Stig-Arne berglund som är forskare vid institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

 

Antalet ungdomar med diagnosen ADHD har mer än fördubblats sen 2007 och är i dag den vanligaste diagnosen för pojkar i Sverige. Förbrukningen av amfetaminliknande preparat för ADHD har fyrdubblats på fyra år. Neuropsykiatriska diagnoser är ett omtvistat kunskapsområde.

Många menar i dag att diagnosen ADHD och dess utbredning måste ses i ett större samhällssammanhang där minskad acceptans och tolerans för barns olikheter förändras spelreglerna för allt fler unga människor.

Inom ramen för ett utvärderingsuppdrag i Umeå har jag under drygt ett år intervjuat ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser och deras föräldrar. Många bollas mellan skolan, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin och möts med varierande budskap och förklaringar till problemen.

Ungdomarna beskriver utanförskap, ensamhet och en gnagande känsla av att vara annorlunda. De vanliga tonårssvårigheterna förstärks av att de skickas runt och särbehandlas. Bemötandet gör något med deras självbilder och självförtroende som i förlängningen förstärker bilden av att inte duga.

Diagnosen ger ett namn åt svårigheterna och kan i brist på annat bli ett svar på vem de är. Ett inlärt utanförskap kan få svåröverskådliga och långsiktiga effekter på möjligheterna att ta sig in i vuxenlivet. I kombination med ungdomsarbetslöshet riskerar utanförskap att cementera deras position utanför samhället.

Om man lyfter blicken och ser ADHD-problematik i ett samhällsperspektiv finns det anledning att prata om ett växande samhällsproblem. Bortser man från de medmänskliga faktorerna och tittar strikt ekonomiskt har politiker och beslutsfattare anledning att tänka efter. Det är mycket dyrt med kortsiktiga, akuta insatser som i all välmening löser problemen för stunden men fungerar dåligt på lång sikt.

Var tionde svensk i åldern 19-64 år har i dag sjuk- eller aktivitetsersättning. Antalet äldre med sjukersättning minskar, medan antalet yngre med aktivitetsersättning stiger i allt snabbare takt. En rapport till Socialförsäkringsutredningen visar att antalet personer med aktivitetsersättning i åldern 2024 år ökat med 80 procent sen 2003. Den kraftiga ökningen beror inte på tilltagande ohälsa trots att 73 procent av ungdomarna har medicinska och psykiatriska diagnoser, främst ADHD.

De senaste 20 åren har det skett en gradvis ökning av antalet elever i särskolan trots att antalet barn med utvecklingsstörning har minskat. Ökningen handlar om elever med diffusa funktionsnedsättningar som i tider av ekonomiska neddragningar på skolans område, ändrade betygsförutsättningar och brister i utredningsförfarandet slussades in i särskolan i stället för att gå kvar i den vanliga grundskolan. Skolverket menar att elever som ha svårt med struktur, ordning och självständiga arbetssätt har svårare att anpassa sig till de förändringar och nedskärningar skolan gjort under 2000-talet.

Toppen på ett isberg är vad vi ser i dag. De stora ålderskullarna av diagnosticerade unga har ännu inte blivit unga vuxna och synliga i utanförskapets statistik. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är priset på lång sikt för marginalisering mycket stort.

Nilsson, Wadeskog (2008) har 30 års erfarenheter av att studera marginaliseringens ekonomi och värdet av prevention och rehabilitering. Prislappen för ovan nämnda marginalisering är 20 miljoner/person. Utanförskap redan under skoltiden kan i förlängningen få direkt negativa svårbedömda effekter och bli kostsamt både för samhälle och för individen.

För Västerbottens del har unga, mellan 20-24 år med aktivitetsersättning ökat från 93 till 454 mellan åren 2003-2010, de flesta med diagnoser. Samhällskostnaderna för denna lilla grupp har ökat från 186 miljoner år 2003 till 908 miljoner år 2010. I någon form dyker dessa kostnader upp i den sammanlagda skattesats som offentligheten tar ut.

Det finns anledning att tänka långsiktigt även ur ett ekonomiskt perspektiv. Att göra funktionsskillnader till funktionsnedsättningar och exkludera unga människor kan verka funktionellt i ett visst skede men kan på längre sikt få svåröverskådliga effekter.

Ett rimligt antagande är att vi ser praktiska konsekvenser av en förändrad syn på skolans uppgift och innehåll. Vi ser också en oförmåga att integrera en starkt växande grupp av ungdomar som i stället definieras med individuell problematik. Jag menar att det ingår i det pedagogiska uppdraget att göra individuella svårigheter hanterliga och begripliga inom det vanliga utbildningssystemet inte att avskilja och skicka vidare till andra system.

ADHD-diagnoser har en kort men intensiv historia. Antagligen har vi alltid haft barn som i olika grad varit aktiva och impulsstyrda. På samma sätt har det funnits skillnader i förmågan att koncentrerar sig, disciplinera sig och slutföra teoretiska uppgifter. Samhällsförändringar inte minst på skolans område, ställer i dag högre krav på barnens koncentrationsförmåga och impulskontroll.

Sir Ken Robinsson, mycket internationellt erkänd pedagog beskriver ADHD-problematiken som en diagnoshysteri, en ADHD-epidemi i västvärlden, mest beroende av trångsynta skolsystem som kväver mångsidighet och prioriterar enfald. Han menar också att vi i dagens samhälle halkar efter om vi sjukförklarar i stället för att tillvarata olikheter i kompetenser.

Upplevelsen av att vara diagnostiserad och att ha ADHD behöver brytas ned så att svårigheterna blir begripliga och görs hanterliga. Däri ligger hjärtat i skolans pedagogiska uppdrag. Det är inte diagnosen eller diagnosticeringen som är värst utan att skolans bemötande förstärker svagheter. De ungdomar med ADHD-symtom som klarar sig bäst är de som turligt har en bra familj, bra vänner och som lyckas upprätthålla en meningsfull skolgång.

Spektrumteamet i Umeå, som arbetar med tonåringar med diagnoser främst ADHD har lyckats bra tack vara fokus på ungdomarnas naturliga och sociala sammanhang. De har utvecklat en pedagogik som bygger på samarbete med ungdomar, deras föräldrar och skolan. Insatserna skräddarsys efter olika behov och svårigheterna görs greppbara, konkreta och hanterbara i de vanliga sociala miljöerna.

Ungdomar med ADHD-symtom har förhållandevis större behov av fysisk rörelse, omväxling, relation och dialog vilket i sig inte behöver vara problematiskt om skoluppgifterna upplevs som inspirerande och meningsfulla.

Ett pedagogiskt skolprojekt i Umeå, ”På rätt köl”, visar på fördelarna med att tillämpa alternativa pedagogiska former. Ungdomar med olika diagnoser, främst ADHD, bygger gemensamt en 28-meter lång stålbåt. I båtbyggandet integreras de centrala ämnena i gymnasiets läroplan med det konkreta praktiska arbetet med ritningar, svetsfogar och teamarbete.

Projektet är lyckat och inställningen till skolan har drastiskt förändrats hos eleverna. Undervisningen passar dem bättre då den sker i mindre grupper, har fokus på praktiska färdigheter, synbara kunskaper samt genomförs med ett relationsorienterat arbetssätt. Båtbyggandet blir överblickbart, konkret, det ger status och förstärker möjliga vägar in i arbetslivet.

Eleverna blir uppmärksammade för vad de kan och inte för vad de inte kan. Då blir diagnosen av mindre intresse.

Stig-Arne Berglund