Meryl Streep fascinerar

Filmen om Margaret Thatcher, järnladyn vars hårdföra politik fortfarande upprör motståndarna, har väckt kritik. Somliga menar att det är ett oförtjänt hyllningsporträtt, andra att det är oförsvarligt att skildra en demenssjuk människa, som fortfarande lever.

Visst fog finns säkert i anklagelserna, men Phyllida Lloyds bild av Thatcher är av det allmänmänskliga slaget. Och förvånande oförarglig, för att skildra en människa som satt så många känslor i gungning.

Filmen börjar 2008, när Margaret vandrar runt bland förvirrade minnen efter sin avlidne make Denis. I dialogen med honom minns hon händelser från sitt förflutna och vägen till och från premiärminister- titeln.

Phyllida Lloyds bakgrund som teaterregissör lyser igenom i hennes tredje biofilm. Tonen är bitvis högtravande, scenerna uppbyggda som teaterkulisser. Musiken är en massiv ljudmatta över produktionen och sliter och drar åskådarna i förutbestämda riktningar. Man önskar att hon överlåtit det åt skådespelarna i stället.

Streep är fascinerande porträttlik, både i utseende och tal. Sminkningen imponerar också, raka motsatsen till de taffliga åldringsmaskerna i Clint Eastwoods J Edgar. En sak har filmerna dock gemensamt, det kronologiskt uppbrutna berättandet. Det kan fungera men ingen av dem lyckas särskilt bra. Jag hade önskat en längre inblick i någon av alla händelser, i stället för Lloyds staccatovariant.

Dessutom blir det lite jolmigt och klyschigt, med en benhård Thatcher i kontrast mot motståndarna, skildrade som en skrikande, våldsbenägen massa. Imponerande är däremot bilden av henne som kvinna i en mansdominerad värld, en blå dräkt bland svarta kostymer. Att hon banade väg för sitt kön kan ingen ta ifrån henne.

Meryl Streep är förstås fantastisk, det är vi bortskämda med vilket gör Oscarssnacket svårbedömt. Säkert är i alla fall att hon och Jim Broadbent som maken Denis är filmens behållning.

Nancy Bladfält

Läs recensionerna av En gång i Phuket, Oslo 31 augusti och Mästerkatten i fredagens VK.