I förra veckan, helt utan buller och bång, halvt om halvt smögs nyheten ut om att alla parter till sist kommit överens om ett nytt filmavtal. Få är biobesökarna som har någon särskild koll på hur svensk filmbransch faktiskt ser ut bakom duken eller hur de kring 25 svenska biopremiärerna varje år finansieras.

Den långa förklaringen är just lång, men kort sagt så samfinansierar branschen och staten de svenska produktionerna. Innan vänner av att kultur ska stå på så kallat egna ben går i taket och drar i gång en Flashback-tråd ska det dock nämnas att det är moms även på biobiljetter, men kanske främst att filminstitutchefen Harry Schein en gång i urtiden, för att möta den läskiga televisionen, lyckades förhandla fram att en slant från varje såld biobiljett skulle gå tillbaka till filmbranschen för att säkra framtida produktion.

Det måste ha framstått som något av en kupp på 60-talet och här sitter jag och tycker att en liknande kupp smugits in i vårt alldeles nya filmavtal som sträcker sig mellan 2013 och 2015. Sedan urminnes tider har ett av kraven som en långfilmsproduktion måste uppfylla för att kunna tilldelas produktionsmedel från Svenska Filminstitutet varit att filmen ska ha biopremiär. Plötsligt, i en riktig avtalschock, gick nu biografägarna med SF Bio i täten med på att slopa det kravet. Tänk er, vilken grej! Bara en sisådär tio år efter att det blev uppenbart att internet skulle leda till en total omritning av mediekonsumtionskartan så har man insett att det kan vara dags att tänka lite nytt.

Det är inget orimligt antagande att vi i dag ser på mer film än någonsin, och det allra mesta ser vi utanför biosalongerna: Armageddon på TV6, hyrfilm via brevlådan, streamingtjänster av både laglig och olaglig variant. Möjligheterna till att se film är nästintill oändliga och även för oss som oftast tycker det här med förändring är lite läskigt är det lätt att förstå att det kan vara värt att stödja filmer som försöker dra nytta av de här nya konsumtionsmönstren.

Så fram med champagnen! Nu skålar vi in en ny tid för svensk filmproduktion. Förutom den lilla detaljen att filmproduktioner för att kunna få pengar måste uppnå biokvalitet rent tekniskt och att det plötsligt blir diffust och rent omöjligt att säga om det får någon påverkan på hur produktionsmedlen delas ut. Kvar blir endast att Sverige bara 50 år efter Harry Scheins filmreform kommer på att det kan vara en god idé att stödet ska fördelas jämnt mellan könen. Men misströsta inte, bara 50 år till 2063.

 Simon Österhof